Det finns så mycket jag skulle velat dryfta med dig mamma,
dryfta innan du glömde vem jag är.
Vi talade aldrig med varann då vi kunnat
som taggtrådssårad hud mellan oss
så lätt att riva upp.
Visst, vi pratade,
om barnen, jobbet, hur livet gestaltade sig,
varje samtal en vandring på glödande kol.
Men det jag velat fråga
dryftade vi aldrig.
Vem var du mamma?
Du gömde dig bakom dina lockar och vackra dräkter
i timmar kunde du stå och le mot din spegelbild,
så annorlunda mot din dotter-
jag har alltid sprungit förbi varje spegel.
Nu är jag 60 år, och man säjer att jag är lik dig.
Det som tidigare var som en kniv i mitt hjärta gör mig nu stolt mamma.
Jag börjar äntligen förstå den kvinna, som verkade älska sin egen spegelbild mer än sitt barn.
Jag börjar förstå vad livet gjorde med dig och din paniska rädsla för att utmärka dig, att göra fel.
Jag är den du var bakom alla dimridåer,
du var stark som jag, älskade livet som jag,
du gav aldrig upp, blev aldrig gammal,
var en älskande in i det sista.
Jag börjar närma mig ålderdomen, när rädslan kommer, tänker jag på dig;
du lever varje dag, in i det sista, du ger aldrig upp.
