sedan jag var ny har någon annan bestämt
först var det min mamma
vars behov av droger och vuxensällskap
sedan kom socialen
och
bestämde var jag och syrran skulle bo
vi var inte bra för varann bestämde dom
så det blev barnhem för mej
och
utredningshem för syrran
sen var det
barnpsyk
utredningar
jourhem
barnpsyk igen
fler utredningar
fosterhem
övergrepp
jourhem
utredningar
fosterhem 1. 2 och 3
sen var jag stor nog att bo själv
16 år gammal i ett ungdomsboende
det gick åt helvete ganska fort
det blev
ungdomshem
LVU hem
psyk
utredningar
utredningshem
fler utredningar
och plötsligt var jag myndig
det skulle firas
det blev tre månader på kåken
frivården
kvinnoboende
öppenvård
slutenvård
LVM vård
trappuppgång på Västra Långgatan
infektionskliniken på Karolinska
LVMseberg
och
ett hem för vuxna med förvärvade hjärnskador.
Det blev mitt liv
Tala om vanmakt.
SvaraRaderaEtt fint destillat, än mer gripande för att det är så avskalat.
SvaraRaderaRakt på sak, bra skrivet!
SvaraRaderaKramar <3<3<3
Säger som Maria,tar i hjärtat när det bekrivs så här utan omskrivningar.
SvaraRaderaDen torra, konstaterande tonen gör historien än mer gripande. Bra skrivet!
SvaraRaderaPåminns om den 13-åring som tog livet av sig sedan hon placerats på ungdomsvårdsanstalt med bara äldre killar som misshandlade henne. Mot myndigheter och dem som företräder myndigheterna är man ofta maktlös ... Det är för många ruskiga berättelser och vittnesskildringar som talar om hur illa det kan gå. Men det är ju oftast den marginaliserade människan som berättar, uteliggaren eller den på samhällets botten. Vilka lyssnar och vem agerar? Jag skriver just nu en fiktiv berättelse om Solveig som är fosterbarn. Dagens skrivpuff om vanmakt - är min berättelse trovärdig eller blir Mona för "ond".
SvaraRaderaObarmhärtigt naket, bra
SvaraRadera