uppvakta

sprätte runt henne
lik en tupp

knyckte på halsen
kluckade
armarna beskyddande runt henne
inte ett steg utan hans vaktande närhet
hon log
känsla av syrebrist allt starkare

förvarning

en kall vindil drog genom rummet
en förvarning
redan när gardinen fläktade till
förstod jag att det var slut
luften förvandlades till is
min kärlek var intet värd
kvar fanns bara svartbränd sorg

motivation

motivationen finns inte längre
tiden börjar rinna ut
liksom krafterna
snart väntar skröpligheten på att få ta över min kropp
en lång väg har vi gått
jag har älskat dig
vårdat dig
lyssnat efter tecken på åldrandets tröstlöshet
nu orkar jag inte mer
nu får förfallet ta över
det finns inte längre något som motiverar mig

kallsup

vattnet tvingar ner
kallt krispigt vasst
mössa av is
andetag av rädsla
fötter famlar vilset
bubblor mot ljuset
kroppen tung brännande het.
allt lika ofärgat
mina lungor fylls

avfärda

jag gestikulerade ivrigt
pratade högt
glittrade med ögonen
allt för att fånga din blick

den blick som sökte sig långt bort
långt bort till en annan kvinna
en kvinna som kunde väcka intresse
en kvinna som inte avfärdades

låtsas

du låtsat vara omtänksam
du låtsas bry dig
du låter engagerad

tar ansvar
reagerar
men
när du tror att vi inte märker
sitter du i en egen vrå
och funderar ut nya sätt att slippa bry dig

kurir

jag ser till att du får vad du behöver,
vad vi vill att du ska behöva,
den tröst ingen kan ge dig,
som du tror att ingen kan ge dig,
den får du av mig,
mot rimlig betalning, så klart

ont i själen

vassa klor river i mellangärdet
gråten sitter som en varböld i halsen
smärtan är obeskrivlig
fysiskt obefintlig
var är kniven som kan lindra
en ny djupdykning ner i mörkret
aldrig går de att förhindra
bara djupare och djupare ner i det svarta hålet
hela kroppen som en spänd sträng
brister den kommer gråten att forsa
kniven kommer att skära djupa sår i mina armar

lättnad när smärtan släpper
när jag kan ta emot min sorg.