svalt

öppna fönster
tyllgardiners stilla rörelse
svala salars strama siden
vitt, vackert, stilfullt

inte ett spår av mänskligt misslyckande

sås

såsen stelnar sakta
en slemmig massa
hinna av gulvitt fett
segt trådigt kött
växer i munnen
stämningen lika stelnad som såsen
allt bara för ett tanklöst ord

storm

du skapar stormar i vattenglas
en efter en
framhäver dig
vill vara den som syns
den som äger sanningen
nya stormar blåser upp
av vindpustar

av andetag
bara du ser stormarna
andra ler i mjugg

det svider

de finns inte längre
inte egentligen såren läker inte
det svider i dem
kanske måste det svida
kanske måste du
låta det svida
låta det göra ont
för att det ska läka
såren är gamla

bara i din fantasi

i din sänkta blick

vattenfall

som ett vattenfall

bryter du mitt motstånd

förintar

med starka hårda strålar

böjer mitt huvud inför din överhet

låter passionen dränka oss

att hoppas

glasögonen på bänken
cigaretterna i fönstersmygen

huden doftar av Dig
min trygghet
mitt hopp
jag är ännu Din kvinna

något pinsamt

pinsamhetens röda rosor glödde på mina kinder

jag kunde gjort så mycket bättre

jag kunde gjort så annorlunda

mina ögon var oseende

mitt hjärta stumt

jag bet ihop 

strävade på

allt för att inte uppdaga pinsamheten

att framhäva

i åratal
har du anklagat mig
den bittra klangen
har genomsyrat mitt livsrum
om jag så kravlar efter mattkanten
anser du att jag framhäver mig