två tänder har du tappat
och en framtand är lös
benen är långa och smala
fulla av blåmärken och på knät en sårskorpa
i fantasin kan man se den unga kvinna som ska bli du
håret är långt och blont, krusar sig runt pannan
babytidens korkskruvslockar har försvunnit
du börjar få idoler
och älskar Erik Sade
när mormor kommer på besök
får hon mest bara en blick
från sin stora dotterdotter
det tar en stund innan du kryper upp i knät och ger en kram
du är i en brytningstid där snart både mamma och mormor är passé
Ja, så är det, det är en sorglig tid, man vill ju inte att de ska bli lessna, men när de är det så kan de ju faktiskt komma en stund, sitta nära, och man får hålla om dem som förr...Känner igen precis allt du skriver!
SvaraRaderaFint du skriver =)
SvaraRaderaGosegos. Fin kärleksfull och stämningsfull text.
SvaraRaderaJättefin text. Jag fasar lite för det där. Det är underbart att kramas om flera gånger per dag av mjuka barnarmar.
SvaraRaderaFin och mysig men på samma gång lite vemodig text. Härlig att läsa!
SvaraRaderaVällingmage! Bra.
SvaraRaderaHelt passé är de dock aldrig riktigt. Fin text.
SvaraRaderaJa, lite sorgligt är det ju när småbarnstiden för alltid är över, men det börjar ju något nytt och spännande också. Och mormor blir nog, som marmoria sa, aldrig riktigt passé.
SvaraRaderarollerna förändras ständigt, eller utvecklas...
SvaraRaderaDen här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaKärleksfull text om förändrade roller.
SvaraRadera