Bitarna
faller på plats, Hilde ser allt klarare hur vägen sett ut, den väg hon famlat
sig fram på. För 15 år sedan var hon en fasad, ett tomt ämbar, i mycket ett
oskrivet blad. Hon har nu skrivit på bladet, suddat, skrivit om, strukit över,
provat sig fram, läst och förkastat. Hilde har haft en bild av hur en kvinna
ska agera, vad hon ska ha i sitt liv för att räknas, hon har sökt efter lycka
och harmoni genom betraktarens ögon. Hon har tvingat sig till aktiviteter som
man bör delta i, gått ut och roat sig, kommit hem sent och låtit dagar slösas
bort på bakfylla och ångest, trötthet och håglöshet. Hon har visat ett
krampaktigt leende, omgett sig med vänner som behöver ett glas rött för att öppna
sig, försökt njuta av en ljummen sommarkväll på uteserveringen, för så ska det
vara. Räknat kommentarer och gilla markeringar på facebook, kommenterat
fyndigt, med inlevelse och små emoijs. Velat vara den som hyllas och bekräftas,
den som alla vill ha till vän.
Nu rensar
hon bland bitarna i livspusslet och sakerna i lägenheten, det ska skalas rent,
det ska bli enkelt och genuint. Vänner ska få skilja ut sig, aktiviteter ska inte
längre bockas av och redovisas på facebook, minnen ska gås igenom och bedömas.
Dagarna ska levas
varsamt, stegen ska tas med försiktig målmedvetenhet och ett lyssnade inåt.
Hilde har länge
vetat vad som är bra för henne, men tvingat sig till ett annat agerande för att
passa in, kanske bli den kvinna hennes mamma varit stolt över… Kanske kan hon nu
få ro i sitt hjärta, hon kan hålla sig till sin väg…låta vägen vara så enkel att
hon orkar gå den. Kanske kan hon över tid ta till sig fler aktiviteter, som ger
sinnesro, men just nu är det det avskalade som gäller. Nu ska det sista huset byggas,
det som ska stå i slutet av den vackra krokiga vägen, där inte ett steg varit onödigt.
