Nu är jag snart i mål...

Bitarna faller på plats, Hilde ser allt klarare hur vägen sett ut, den väg hon famlat sig fram på. För 15 år sedan var hon en fasad, ett tomt ämbar, i mycket ett oskrivet blad. Hon har nu skrivit på bladet, suddat, skrivit om, strukit över, provat sig fram, läst och förkastat. Hilde har haft en bild av hur en kvinna ska agera, vad hon ska ha i sitt liv för att räknas, hon har sökt efter lycka och harmoni genom betraktarens ögon. Hon har tvingat sig till aktiviteter som man bör delta i, gått ut och roat sig, kommit hem sent och låtit dagar slösas bort på bakfylla och ångest, trötthet och håglöshet. Hon har visat ett krampaktigt leende, omgett sig med vänner som behöver ett glas rött för att öppna sig, försökt njuta av en ljummen sommarkväll på uteserveringen, för så ska det vara. Räknat kommentarer och gilla markeringar på facebook, kommenterat fyndigt, med inlevelse och små emoijs. Velat vara den som hyllas och bekräftas, den som alla vill ha till vän.

Nu rensar hon bland bitarna i livspusslet och sakerna i lägenheten, det ska skalas rent, det ska bli enkelt och genuint. Vänner ska få skilja ut sig, aktiviteter ska inte längre bockas av och redovisas på facebook, minnen ska gås igenom och bedömas.

Dagarna ska levas varsamt, stegen ska tas med försiktig målmedvetenhet och ett lyssnade inåt.

Hilde har länge vetat vad som är bra för henne, men tvingat sig till ett annat agerande för att passa in, kanske bli den kvinna hennes mamma varit stolt över… Kanske kan hon nu få ro i sitt hjärta, hon kan hålla sig till sin väg…låta vägen vara så enkel att hon orkar gå den. Kanske kan hon över tid ta till sig fler aktiviteter, som ger sinnesro, men just nu är det det avskalade som gäller. Nu ska det sista huset byggas, det som ska stå i slutet av den vackra krokiga vägen, där inte ett steg varit onödigt.