Att ta emot välgörenhet -

skulle jag klara det? Vad är välgörenhet? Är det välgörenhet när en man, som har det bättre förspänt än jag, bjuder på en resa eller betalar nya däck till bilen? Eller är det något annat, som vare sig du eller jag riktigt vill kännas vid? Det kan bli en ganska intressant diskussion om man vågar vända och vrida på det. Eller kanske är det skillnad om det sker i kärlekens tecken?
Hur är det då om chefens fru erbjuder mig den kappa hon själv tröttnat på? Det är ju knappast av kärlek, men kanske inte heller kan räknas som välgörenhet.
Är man identifierad som ett offer om man ska bli föremål för välgörenhet? Eller står det för ett behov hos givaren att för en kort stund få känna sig god. I mina öron har ordet en dålig klang, en klang av överklass/underklass, lyckad/misslyckad - kanske ett utslag av den ultimata kapitalismen, att löpa linan ända ut på den väg vi nu vandrarar i Sverige.

att göra ett undantag

Jag gör ofta undantag, jag har liksom ingen karaktär. Jag förstår inte varför jag ska ha karaktär, varför jag måste hålla på sådant som jag bestämt vid ett tidigare tillfälle när det kommer nya roliga erbjudanden. Kanske lever vi bara ett liv, i alla fall ett liv åt gången, och tänk om jag går miste om något roligt, intressant, spännande, bara för att jag inte gör undantag. Så jag gör undantag för jämnan, ibland har det varit bra ibland inte, men erfarenheterna det ger mig kan aldrig vara av ondo, om jag bestämmer så- alltså att alla erfarenheter kan leda till något gott om jag bestämmer så(och inte gör några undantag).
Carpe Diem

skriv om ett ärr

Ett ärr- i själen eller på benet?
På benet har jag två synliga ärr, ett från 10-års åldern, då jag av någon för mig outgrundlig anledning skulle vara med i scouterna. Jag är ingen gruppmänniska, jag tycker inte om organiserade aktiviter - jag fick panik av Björnen sover och gömde mig när det var dags för Hela havet stormar. Så vems påhitt var det att jag skulle bli blåvinge, i gullvivegruppen?
I vilket fall var det något som skulle göras i skogen, jag sprang, min vana trogen snubblade jag, och slog upp ett stort jack i knät, där en gren trängt in. Jag måste varit bra på att bita ihop redan då, för ingen insåg att det hade behövt sys. Nu 45 år senare är det bara ett blekt märke fortfarande utan känsel.
På samma ben, det vänstra, finns också ett färskt ärr- sju stygn sydda mitt på knät.På grund av detta kunde jag inte jobba, som jag lovat, och fick ringa ansvarig jour, en kvinna, som är mycket försiktig av naturen och som följt min krokiga väg under några år. Hennes kommentar var "du måste vara mer försiktig". Jag fick mig en tankeställare - jag har en förmåga att agera först och tänka efteråt, när jag ser vad jag ställt till med. Jag kastar mig huvudstupa in i aktiviter som verkar roliga, jag handlar utan att tänka på morgondagen, jag är helt enkelt fruktansvärt impulsiv.
Men när jag nu ser mitt söndriga knä, ekar kvinnans ord i mina öron- "du måste bli mer försiktig".

Man sa att jag var blyg.........

Man sa att jag var ett blygt och försiktigt barn, ett enda barn till två osäkra, rädda föräldrar. Jag förväntades vara en bekräftelse på deras duglighet -inte smutsa ner mej, inte röra mej för häftigt, inte låta för mycket, inte vara arg eller för glad. Jag fick inte vara ett kännande, agerande, lekande barn. Kanske var det därför jag verkade blyg, för jag fick ju inte störa.
Jag trodde nog ända upp i femtioårs åldern att jag var faktiskt var blyg. Jag kunde ställa upp och hålla föreläsningar, prata i radio och TV och ändå fortsätta vara blyg. Det var nog så att den professionella kvinnan i mej var inte blyg men jag, den som är jag, hon var verkligen blyg. Eller var det osäkerhet, dålig självkänsla, självförakt, som gjorde att jag började stamma och rodna när någon tilltalade mej,den som bara var jag?
Det har tagit år att hitta den äkta kärnan i mej, den glada, frejdiga, nyfikna, barnsliga, busiga jag. Ibland försvinner hon och en liten rädd osäker tjej tittar fram, men som tur är allt mer sällan.

Mitt favoritord på G är Göran.

Göran är min före detta älskare och nuvarande vän. Han kunde göra mig Galen när han inte svarade på ett provokativt sms. Nu gör han mig Glad när han visar att han fortfarande bryr sig. Trots att han uppnått en ganska hög ålder är han fortfarande väldigt Gullig men framförallt Godhjärtad.

Ellas dop

Jag försöker att skriva utifrån ordets första associationen.
Ellas vita dopklänning, som gått i arv på hennes pappas sida, och som storasyster Emilia haft tre år tidigare. Fast då var det i en annan stad, i en annan kyrka. Nu var det i den gamla kyrkan i den församling där Ella var skriven då, för ett år sedan. Precis som vid storasysters dop var det mest unga människor, vänner till de unga föräldrarna och många småbarn i Emilias och Ellas ålder. Prästen var en glad, okonventionell, danska kvinna- hon lyfte Ella högt högt upp mot Gud och talade om att hon var värdefull. Jag tror Ella förstod, hon log och var alldeles tyst.
Det var så otroligt vackert, högtidligt utan att vara stelt. Jag har inte tänkt på Ellas dop på länge, vilken värme jag kände i hjärtat den dagen, hur gudomlig och männsklig glädje och kärlek samsades i mig. Nu minns jag och då kommer glädjetårarna, tårarna av tacksamhet över Livets under.

att styra- osökt tänker jag på mitt liv

Jag är 55 år - hur länge, enligt min uppfattning, har jag styrt över mitt liv? Det som borde vara det mest naturliga, det mest självklara. Kanske 8 år? sedan skilsmässan. Kanske 4 år? sedan jag sålde huset och lade ner min firma. Kanske 1 år? sedan jag blev helt friskskriven. Eller hände det igår när jag plötsligt kände mej förvissad om att jag är på rätt väg. På rätt väg när jag inte vill ha ett fast jobb, utan arbetar på timmar och själv kan styra min tid. På rätt väg när jag känner att min familj och min häst är prioritet nummer ett, inte lönens storlek, inte chefens godkännande, inte massmedias beundran. På rätt väg när jag känner mej stolt över mina val och den person jag utvecklats till.

utmaningen.

Måste börja skriva, måste få skapa med ord - det pockar på, i hjärtat, i hjärnan, i själen. Vad är det som hindrar mig? Alla krav, alla tankar, all oro. Livet är kort, 2/3 har gått, det är nu eller i och för sig senare. Fast då gäller det ju att jag har en tredje del kvar, av livet.
Jag måste bli mer frikostig med tid, glädje, tillfredsställelse till mej själv. Jag ska börja med små korta inlägg som med tiden blir ett beroende.
Utmana mig själv och de krav som får styra mitt liv.