Tendens ; del 10

I mitt barndomshem fanns det alltid en tendens till missnöje, som jag aldrig var bra nog, som jag egentligen var fel. Jag trodde jag var älskad, att jag var som andra barn, att vi var en familj, som andra i den lilla staden.
Men jag hade fel, jag var inte som andra...eller jag kanske var som andra och det var mina föräldrar, som inte var som andra. I varje fall uttryckte dom sällan att dom var nöjda med mig eller att dom älskade mej, dom visade det inte heller, i alla fall inte mamma. Hon var nog, från början, mer missnöjd med mig, än pappa; flicka som jag var och med rakt flygigt hår, inte alls som det barn hon föreställt sig. Pappas missnöje blev större ju äldre jag blev, när jag kom upp en bit i tonåren, slutade han i stort sett att prata med mig.
Jag skulle vara deras biljett in i den lilla stadens medelklass, var jag inte söt, skulle jag vara smart och en sista utväg var att jag skulle gifta mig till en titel. Samtidigt fick jag inte vara för söt, jag fick inte vara vackrare än min mamma, som en lagom blek kopia fick jag hennes godkännande. Jag gav tidigt upp och lät mig bli påklädd i små klänningar, sov med papiljotter och neg vackert för stadens tanter och farbröder.Jag fick inte heller vara för smart, för då kunde jag konkurrera med pappa, som tagit realen. Det var lika bra att ge upp och radera ut varje inslag av en egen person, vara den andra ville att jag skulle vara.


























Det tog mycket lång tid innan  jag utmanade den person jag tvingats bli...