kritisera

de sista åren gjorde du inte annat än kritiserade mig
det var som att leva i ett grått töcken med vita blixtar
det fanns ingen glädje
bara ett evigt nötande om alla mina karaktärsfel
att någon kunde vara så elak
så egoistisk
så feg
och snål som jag








varför gjorde jag dig inte till viljes och gav upp

klätterväxt

hon var som en klätterväxt
han fick ingen ro
kunde knappast andas
än mindre äta,
sova

överallt fanns hon
med sina krav
sina behov
sitt smicker
och
sin närvaro

hjärtskärande tanka

hjärtskärande pip
svalunge puttats ur bo
kattens tunga syns
när han beredd till rovjakt
naglar fast med vassa klor

färgsprakande

blicken mot ljuset
våren kom som ett löfte
grön sprakar lövskog
vid gullviveäng
fåglarna sjunger skalor

värdighet

fogden knackar på din dörr
vänner försvinner
adressen blir en annan
bilen säljs på exekutiv auktion
skammen glöder på din kind
ryggen hukar
blicken läser gatstenarnas mönster
misstro
huvudskakningar
nej, tyvärr vi kan inte hjälpa dig
värdigheten är långt borta

den ultimata närheten

närheten var  bedövande
den var inte enbart kroppslig
den var ett påtagligt fenomen
emellan dem

farväl...

till det som inte längre är
det som betydde allt
men nu intet
farväl

en vän

alltid önskat en vän,
aldrig funnit
en vän är för mig en vän
synlig för mig i min vilsenhet
jag som inte vet hur man gör
hur gör man om man vill få en vän
om man vill skratta tillsammans
våga lita på
hur gör man då
om man vill ha en vän

Till er!

förlåt mina svek
jag blundade
för er
smärta,
förvirring,
vanmakt
fasaden fick härska,
på omtankens bekostnad
förlåt mej
för lögnerna,
kränkningarna
de hårda orden
jag vet
min skuld
mina tillkortakommanden
min feghet

FÖRLÅT

svek

vi var lika
ville samma sak
förändra världen
bli oövervinnliga
de två musketörerna
du visste
du kunde
du var centrum
mitt nej kunde du inte hantera

elakartad

den var elakartad
du skulle inte överleva
15 år
mitt i din blomning
håret tappade sin lyster
hyn sin rodnad
ögonglittret försvann
du var bara femton år
hade hela livet framför dig

melankoli

melankolin som ett stråk,
grått, svart, tungt,
genom dagen
den dag som är
jag ser dem
ångest för livet de inte levt
hukar för bitterheten
missunnsamheten
i skuggan av de
som saknar förmåga
att leva