fågelungs tanka

snart kläcks ulliga
värnlösa med röda gap
fågelungarna
av alla sorter piper
upprört över hungerkval

smula

sakta, omständigt
smulade du sönder
varje uns av hopp
varje känsla av lycka
varje skärv av oss
försvann som ett söndersmulat mariekex
ner i den fula, slitna plastmattan

medmänniska

inte
i människa
vid människa
över människa
under människa
på människa
bakom människa
framför människa
eller
bredvid människa
utan just
med människa

fall

tyngdlös
singlar
sakta
genom
regnbågens färgskiftningar
skimrande illusioner
drömmars väv
likt ett gulnat höstlöv
faller jag
mot ett tomt sedan

Alltid

alltid är det jag
jag som inte duger

alltid är det mig
man inte orkar med

jag som måste lära mig att vänta
sansa mig

alltid är det jag
som sprudlar av idéer

jag som gör livet
busigt
barnsligt
våghalsigt

alltid är det jag
som med
bottenlös svartsyn
flod av självförakt
inte duger

gå ut

jag är beroende av andra,
jag som är van att klara mig själv,
alltid
jag kan inte vattna mina blommor
hänga tvätt
eller
bädda min säng
jag intalar mig
och
jag vet
det är en nyttig erfarenhet,
som snart är över
det kommer att stärka mig
och
ge mig nya insikter
men just nu
just nu
är det så svårt
be om hjälp
få vänta
känna sig utanför
det är svårt
att inte kunna stänga min dörr och gå rakt ut i naturen

fjär

gick in i din värld
utan tillåtelse
straffades med ett lås
din blick kall, fjär
kröp ihop
översköljd av skamkänslor
ändå...
fanns du vid min sida
din värme påverkade mig
din skjorta var blå
din kind oväntat slät
du log

trilla... tanka utan årstidsanknytning

höger ben är av
trillade under hästen
en konstig känsla
när jag skulle resa mig
märgspik beslag några stygn

dagg tanka

daggdroppe ren
smak av vårens förhoppning
vilar trygg, stilla
i bladens fördjupningar
skimrar i färgkaskader

flytta

hon flyttade
ut ur min kropp
någon jag aldrig känt
omständigheter tvingade henne
från den kropp hon aldrig tillhört

Trappa

kryckan i ena handen
ett krampaktigt tag om trappräcket med den andra
det friska benet först
det friska benet först
vrider och böjer för att få ner det skadade benet
ett steg
två steg
....
arton steg

....
o nere
......
en månads totala fångenskap är över

vag

grått
trasigt
orytmiskt
vajande
dimsjok
jag vill förstå
det ingen kan



i huvudet
en vag känsla
benet värker
i verkligheten
finns ingen värk,
nästan...

längre :-))

jag borde förstått...

http://www.flickr.com/photos/bdeviller/12557095993/




jag borde förstått
när hon inte längre ville sova i samma rum
jag borde förstått
när hon sa att jag kunde bo i lekstugan
hon sa hon behövde space
kunde inte andas i min närhet
men jag ville ju så gärna
hon var så vacker
tillsammans med henne
var jag någon
jag behandlades med respekt
nästan med vördnad
tillsammans med henne var jag inte längre Mr Nobody
jag borde förstått
att det var inte mig hon älskade.....

stad

vacker,
stolt,
hård,
krävande
i en evig kretsgång
förespeglar du utveckling
inte min
jag hör inte hemma här
utanför
vilsen
undrande
ser på dig
inifrån och ut
min är skogen
tjärnen
rådjuret
tystnade
den tusenåriga visheten

                             Bilder från mellersta Halland 2014