det var han...

http://www.flickr.com/photos/namaste04/10874738856/sizes/z/in/photostream/

Ett sms "Jag är just nu i Sverige, vill du ses?" Mitt hjärta tar ett extraskutt, Kevin, som var min stora kärlek när jag var på språkkurs i Hastings 1970, var i Sverige. Vi hade hållit sporadisk kontakt genom åren, år av jobb, äktenskap, barn, skilsmässor, ny förhållanden, nya livsval, och nu var han här och ville ses. Med klappande hjärta och ett leende på läpparna svarade jag " Ja!:-))" . En kvart senare plingade det till i mobilen. "Kan vi ses i hamnen, jag kom precis hit?"
Jag letade fram en tunn sommarklänning, som jag visste framhävde det lilla som var kvar av ungdomens blickfång, lite läppglans och en hand igenom håret, sen tog jag cykeln ner till hamnen.
Där låg han, mer man än den pojke jag minns, ansikte skvallrade om hårda år, men det var min Kevin. Mannen jag aldrig kunnat glömma, han som jag var beredd att rymma tillsammans med, då 1970.

skratta

nära till skratt
nära till tårar
åker berg- och dalbana
mellan
glädje och sorg
inget är beständigt
sällan i balans
oföränderliga i styrka

sparsam

Sparsamhet var inget vi ägnade oss åt i vår familj
pappa jobbade, tog förskott på sin lön och lånade på bank
mamma handlade och handlade
helst kläder och gärna till mig
som avskydde att gå i affärer
beskådas från topp till tå
och tvingas bära kläder som inte var jag
nu tänker ni...
det är väl bara att säja nej
så lätt var det inte om jag vill få någon gnutta "kärlek".

...och prästen predikade...

"Lika svårt är det att värja sig för morgondagens svarta moln, som tornar upp sig på nuets kanske redan gråa himmel."

Prästen var ung, han påminde inte, mer än med sin svarta rock, om vår kyrkoherde. Kyrkoherde Holmqvist hade semester och adjunkt Greén var hans unge vikarie. Jag skulle konfirmeras under sommaren och varje söndag satt jag tillsammans med de andra konfirmanderna på rad 3-4 i den stora stenkyrkan, som låg mellan järnvägsstationen och varmbadhuset. Det var en liten stad med två kyrkor, nya och gamla, en stad där man gärna tittade snett på sin nästa bakom en mask av välvilja.
Jag var 14 år och den duktigaste av konfirmanderna, den som kunde svar på alla de frågor man kunde hitta i psalmbok eller bibel. Med de frågor, som krävde svar utifrån egen tankeverksamhet, var det sämre beställt. Jag hade inte fått lära mig att tänka själv - svara som du tror att lärare eller prost vill att du ska svara - det rådet fick jag med mig ut livet.

När jag nu sitter och skriver dessa rader, nästan 50 år senare, ser henne, hon som var jag, framför mig. En osäker, rädd och förvirrad tonåring, i början av sitt liv. En liten tänkare, som inte fann svar hos någon i den lilla staden. Hon vände sig till deras Gud, till sina föräldrar, till mostrar och morbror, till lärare men ingen gav henne svaren eller visade henne på andra vägar än den stumma lydnadens, den väg de själva gick.

Nu sitter jag med erfarenheter jag helst sluppit, sår jag gärna varit utan men också med ett hjärta som öppnat sig och tankar som fått bli synliga.

Min himmel blir lätt grå, men de dagar som solen lyser, gör den det med ett strålande ljus.

Texten tagen ur Just idag, 365 tankar för sinnesro

vina

ångestens piska viner
river upp sår
jag hukar mig
gråter

hur gör man när man egentligen borde vara lycklig
när allt äntligen löst sig och bara nuet finns kvar egentligen
hur hittar man till nuet när hela tillvaron egentligen glimmar
när inget längre finns att oroa sig för, när inget biter sig fast
och man ändå inte kan släppa taget och bara njuta

strand - en haiku

små små korn av sten
mjuka, varma, gnistrande
brännande sandkorn
minner om sommardagar
minner om sammetsnätter

16 - en haiku

havet oroar
det är sexton grader kallt
eller varmt kanske

Olofsbo med Morups tånge i bakgrunden

vitt - en tanka

sanden samlar sig
vita moln leker tafatt
vinden jagar dem
sommaren gör vad den kan
lågtrycken slåss om makten

Fiskelägets öde

doften av torkad långa
svävar inte längre över fiskläget
ursprungsdialekten har ersatts av rikssvenska
fiskaren av framgångsrik sommargäst

söndagen helgas inte längre
kyrkan står tom
medan kön till glasskiosken ringlar sig lång
inga svarta sjaletter och långa kjolar
ingen bön före maten

sena kvällar på restaurangen
kroppen utvakad
händer utan valkar
omärkta kvinnokroppar
sjöbodar för turistögon
fiskarstugorna pittoreska

stress

be mig inte
inte nu
ställ inga krav
låt mig andas
långsamt
vila i nuet
låta dagen fyllas
av sig själv
låt mig hitta tillbaka