...och prästen predikade...

"Lika svårt är det att värja sig för morgondagens svarta moln, som tornar upp sig på nuets kanske redan gråa himmel."

Prästen var ung, han påminde inte, mer än med sin svarta rock, om vår kyrkoherde. Kyrkoherde Holmqvist hade semester och adjunkt Greén var hans unge vikarie. Jag skulle konfirmeras under sommaren och varje söndag satt jag tillsammans med de andra konfirmanderna på rad 3-4 i den stora stenkyrkan, som låg mellan järnvägsstationen och varmbadhuset. Det var en liten stad med två kyrkor, nya och gamla, en stad där man gärna tittade snett på sin nästa bakom en mask av välvilja.
Jag var 14 år och den duktigaste av konfirmanderna, den som kunde svar på alla de frågor man kunde hitta i psalmbok eller bibel. Med de frågor, som krävde svar utifrån egen tankeverksamhet, var det sämre beställt. Jag hade inte fått lära mig att tänka själv - svara som du tror att lärare eller prost vill att du ska svara - det rådet fick jag med mig ut livet.

När jag nu sitter och skriver dessa rader, nästan 50 år senare, ser henne, hon som var jag, framför mig. En osäker, rädd och förvirrad tonåring, i början av sitt liv. En liten tänkare, som inte fann svar hos någon i den lilla staden. Hon vände sig till deras Gud, till sina föräldrar, till mostrar och morbror, till lärare men ingen gav henne svaren eller visade henne på andra vägar än den stumma lydnadens, den väg de själva gick.

Nu sitter jag med erfarenheter jag helst sluppit, sår jag gärna varit utan men också med ett hjärta som öppnat sig och tankar som fått bli synliga.

Min himmel blir lätt grå, men de dagar som solen lyser, gör den det med ett strålande ljus.

Texten tagen ur Just idag, 365 tankar för sinnesro