Ett Gott Nytt År önskar jag er mina skrivpuffvänner!

förhoppningar,
drömmar
färre med åren
målen,
stegen
desto fler
vet vad jag vill
vet vad som ska hinnas
innan liemannen knackar på
små steg
spännande steg
roliga steg
ett litet liv stabilt harmoniskt

Mockning i vintertid

väntan på vit jul
drivor av svartprickig snö
smutsig vass rispar
kantigt avvisande jord
sugande gyttja gödsel

struntar

struntar i julbak

i julmarknad och upplysta gator

blir stressad för att jag inte vill

inte är som andra

inte ser någon mening med allt prål

Anlita

anlitade en snickare
han var körlärare
han skulle renovera vårt hus
tillsammans med en kakelsättare
hans son
de tog svarta pengar för jobb de inte gjorde
tillsammans med rörmakare och elektriker
lurade de oss
det var början till det absoluta slutet...

flyttade

jag flyttade ut ur den kropp
som lurat mig
att den var min
att den var allt jag var värd

 jag flyttade in i en gladare, snällare och busigare kropp

vart ska vi

jag stod främst
den man litade på
den som visste

jag hade ingen djävla aning

vidgade

När jag var 19 vidgade jag mina vyer
från småskuren medelklasstillvaro
till socialismens högborg,
socialhögskolan,
med rädd blick och palestinasjalen fladdrande
protesterade jag för FNL och mot U-68
jag drack rödvin, nickade med,
åkte hem, sökte svaren
fantiserade om ömhet och bekräftelse
i männens blick

från en grubblande tonåring
utvecklades jag via vidgade vyer
till en obekväm ung vuxen
en osäker mamma och hustru
och slutligen
till den jag var menad att vara

hör

jag hör
oroa dig inte
etsat i min själ
oduglig, egoist, gnällig, patetisk
är den du säjer är jag
andra dagar regerar tystnaden
andra dagar får jag vara glad...

sitter

ryggen är stel och tjurig
gammal så klart
illa hanterad
billig IKEA stol
med benen prydligt ihop
instuckna under det fina 
ergonomiskt felaktiga skrivbordet
hjälper inte den stela ryggen.

halv

är jag halv utan dej
eller
blir jag mera hel med dig
lagar du de trasiga kanterna

Försvann

Tanka

grått, svart, brunt, regnblankt
strimmor av guld är sällsynt
röd glittrande julprotest
revor i gråsvarta moln
vill lysa upp december

Mannen står på förstubron rakt under istapparna

mannen står på förstubron rakt under istapparna
jag står i mitt köksfönster och iakttar honom
en känsla av igenkännande...
nu ser jag
det är min gamle chef, han som såg till att jag blev svartlistad och ovälkommen på alla arbeten jag sökte,
tänk, han röker fortfarande
han är inte speciellt rädd om sig...

bunden

bunden till er
av osynliga trådar
av skam
av skuld
av förtryck
bunden till er
av osynliga trådar
av samvete
av krav
av villkorad kärlek

Platsen

oro 

stress

på sin vakt 

inte våga planera

inte kunna vila i nuet

rädd för intrång

rädd att någon klipper sönder hennes dag

inte ta stunden som den kommer

måste planera

måste vara beredd

någon kan ringa

någon kan kräva 

var finns platsen där hon kan finna  ro

Nu är jag snart i mål...

Bitarna faller på plats, Hilde ser allt klarare hur vägen sett ut, den väg hon famlat sig fram på. För 15 år sedan var hon en fasad, ett tomt ämbar, i mycket ett oskrivet blad. Hon har nu skrivit på bladet, suddat, skrivit om, strukit över, provat sig fram, läst och förkastat. Hilde har haft en bild av hur en kvinna ska agera, vad hon ska ha i sitt liv för att räknas, hon har sökt efter lycka och harmoni genom betraktarens ögon. Hon har tvingat sig till aktiviteter som man bör delta i, gått ut och roat sig, kommit hem sent och låtit dagar slösas bort på bakfylla och ångest, trötthet och håglöshet. Hon har visat ett krampaktigt leende, omgett sig med vänner som behöver ett glas rött för att öppna sig, försökt njuta av en ljummen sommarkväll på uteserveringen, för så ska det vara. Räknat kommentarer och gilla markeringar på facebook, kommenterat fyndigt, med inlevelse och små emoijs. Velat vara den som hyllas och bekräftas, den som alla vill ha till vän.

Nu rensar hon bland bitarna i livspusslet och sakerna i lägenheten, det ska skalas rent, det ska bli enkelt och genuint. Vänner ska få skilja ut sig, aktiviteter ska inte längre bockas av och redovisas på facebook, minnen ska gås igenom och bedömas.

Dagarna ska levas varsamt, stegen ska tas med försiktig målmedvetenhet och ett lyssnade inåt.

Hilde har länge vetat vad som är bra för henne, men tvingat sig till ett annat agerande för att passa in, kanske bli den kvinna hennes mamma varit stolt över… Kanske kan hon nu få ro i sitt hjärta, hon kan hålla sig till sin väg…låta vägen vara så enkel att hon orkar gå den. Kanske kan hon över tid ta till sig fler aktiviteter, som ger sinnesro, men just nu är det det avskalade som gäller. Nu ska det sista huset byggas, det som ska stå i slutet av den vackra krokiga vägen, där inte ett steg varit onödigt.

kom an

kom an
du mörker
kom an
du tvivel
kom an
...
tänk om ljus och tillit hittade in lika lätt

missförstånd

en man som såg ut som en kvinna
eller
en kvinna som såg ut som en man
i alla fall
din själ var så vacker
den var som en glimrande regnbåge
vi satt i vår bubbla
där inga missförstånd fanns

livet går vidare

livet knuffar mig framför sig
aldrig lugnt
aldrig ansvarslöst
nya beslut
nya riktningar
en ständig utveckling
en ständig möjlighet

kärlekslängtan

längtan rister min kropp
mitt underliv vaknar
tänk att längtan kan vara så svår
trots att man är 64

8 veckor
har gått sen vi sågs
kroppen minns
hårda famntag
kyssar som kräver
längtan måste stillas
kroppen få ro
i den älskandes famn

jobbångest

är sista dagen
på en för kort semester
hjärtat snyftar lågt
tillbaka till ovänlig
tråkig arbetsplatsmiljö

Angelägen att behaga...

ååå det kryper i mig
ditt svassande
bekräfta varje kommentar
le inställsamt
övertolka mina små gnäll
vara till lags
pyssla om mig
bry dig på ett överdrivet sätt
inte lyssnar du, inte egentligen
inte bryr du dej, inte egentligen
känner inte min gräns...
så djävla angelägen att behaga

svara då!

du svara aldrig
inte på det jag frågar
jag vill ha ärliga svar
sånt som känns att lita på
du är rädd
rädd för min ilska
rädd för mina svar...