hon var inte någon supermamma
det hann hon inte med
korna och grisarna
karlarna och växterna skulle ha sitt
barnen fanns och fick det de skulle ha
men frimodiga och obekymrade blev de inte
alla var märkta av skammen
som bar min mammas namn
alla blev rädda för att leva
alla utom mamma
min mamma blev inte heller någon supermamma
det fanns något i vägen
Vackert och sårigt, så är det.
SvaraRaderaSorgligt, fint.
SvaraRaderamelankolisk dikt...fin
SvaraRaderaDet var det då! Varje släkt och familj bär på sin egen skam och skuld, som hindrar dem att blomma ut i fullkomlighet...
SvaraRaderaTänkvärda ord.
Kramar <3<3<3
Väcker tankar, känslor, vill veta mera.
SvaraRaderaFint och vemodigt, gillar! Vem är en supermamma egentligen?
SvaraRaderaHåller med Kalle Byx, man blir intresserad av och vill veta mer om dessa människoöden.
SvaraRaderaDjupt. Jag vill veta mer! Är det någon slags ironi i att alla utom mamma blev rädda för att leva? Du väcker verkligen intresse med dina ord och många funderingar.
SvaraRaderaSå är det nog för många. Gripande med tårarna i ögat.
SvaraRadera