förståelsens krokiga stig

lördag 27 november 2010

en barndom

Ängelen.




Den stod där längst upp på min stringbokhylla, kanske var den från början menad att vara en förlåtande, god ängel. Men så var det inte för mig, jag var uppfödd med "Tänk på vad du gör, Ångelen ser dig, och den läser dina tankar".



Vad mer behövs för att hålla ett litet barn i schack? Ängelen var mitt samvete och samvetet skulle vara rent, det vill säga inga tankar fick gömmas för Mor, Far och Ängelen.



Jag visste inte att man faktiskt får ha en hemlig gömma i sig dit ingen har tillträde. Jag berättade precis allt för Mor och Far, en lydig liten robotdocka.



På natten skulle Ängelen skydda mig, men istället stod den tyst och dömmande i min bokhylla. Jag kunde se de ihopdragna ögonbrynen, munnen som var som ett streck. Jag hade som vanligt inte varit till belåtenhet.



Jag hade tänkt elaka tankar, som jag måste få förlåtelse för. Jag hade inte gjort så gott jag kunde på dagens prov, svikit min Mors förväntningar.

Varje dag kom jag till korta, varje kväll slutade saldot på minus.



Med en ängel i bokhyllan behövs ingen mattpiska, inga hårda ord. det räcker med "Nu blev Ängelen ledsen".



Samvetet satt länge kvar som en stor molande klump, långt efter att Ängelen förpassats till en annan värld, SkrotNisses värld.



Nu i en ålder av 57 år, har jag sällan dåligt samvete, sällan behov av att berätta. Jag vet att inne i min mage sitter en liten snäll ängel som litar på att jag gör så gott jag kan.

fredag 26 november 2010

pigga upp

det är fredag
känns som vilken djävla dag som helst
samma knut i magen
samma spända värkande axlar
samma sammanbitna käkar

vad är det för mening med mitt liv
inget berör mig
inget gör mig varm i hjärtat
allt är bara fruset
tungt
grått

jag vet var hjälpen finns
vad som piggar upp
tinar hjärtat
dämpar värken
lossar på käkarnas band
men...

va faen
orkar inte må så här
orkar inte bära på
skammen
skulden
orkar inte se
det gråa
tunga
sorgsna

bara en vinare...

torsdag 25 november 2010

skulden

skulden driver mig vidare vidare
piskan viner över ryggen
inte visa att jag inte orkar
inte visa att jag vill fly
måste klara det jag aldrig klarat
få ihop ett liv som spretar åt alla håll
ett liv som måste få levas till hundra procent
innan det sänks ner i mullen
bära andras misstag
för att ingen ska bli lidande
för att ingen ska märka frånvaron
skulden kommer jag aldrig ifrån
hur jag än böjer min nacke och fogar mig

lördag 20 november 2010

skrivövning fyra

Det var december 1976 och jag bestämde inför kommande helg att kosta på mig ett besök hos en sierska.




Jag satt mej mittemot henne i den slitna plommonfärgade sammetsfåtöljen. Luften doftade starkt av rökelse och dammet dansade i den smala strimman solljus.



Hon sa

"Du håller på att skapa ett liv på en lögn, ett liv som inte är ditt.



Gudarna skapade dig icke för att finna lyckan och hålla den kvar.

Du har en lång och svår vandring framför dig, innan du får något svar på din fråga.



Om du väljer den väg du just slagit in på, får dina barn vandra samma svåra väg, eftersom du inte kan ge dem de svar de behöver.



Du kommer inte att slippa undan, du kan inte gömma dig för gudarna.

Följer du den väg som människan vill kommer du till slut att falla, att falla hårt.

Det liv som bygger på falskhet slås i ruiner och du får ensam bygga ett nytt liv, ett unikt liv

ett liv som är ditt och som ingen förstår.



När du kommer så långt kan du börja söka efter svaret, du har då förlorat många år men kanske hinner du,

kanske får du göra om din vandring på jorden för att förstå.



Hon såg på mig med allvarlig, nästan sorgsen min, som om hon kunde se hela min vandring framför sig.



Jag gick ut ur det mörka rummet utan att se på sierskan, kände en lättnad över att komma ut i friska luften och funderade på om det inte, trots allt, var utkastade pengar.

onsdag 10 november 2010

något lärorikt

allt som inte dödar är lärorikt
måste gång på gång
säga till mig
att tänka så
att inte tyngas
bli slagen till marken
av elakheter
hot
svek

måste skydda mig
måste lära av dagen
måste sakta ner
känna identifiera känslan
vara modig
stark
tacksam för de insikter
lärdomar ger mig

söndag 7 november 2010

något som kryper

det kryper i mig,
jag vill skrika högt
skrika ut min ilska,
min frustration
varför kan vi inte vara
ärliga
avskalade
varför ska allt döljas
bakom en ridå av tunn tyll
jag vill inte ha vackra omskrivningar
inlindade bomullsord
jag vill ha de rakknivsvassa orden
som gör ont men
sakta läker,
med en visshet om att de var valda av kärlek
inte av feghet som de inbäddade orden

fredag 5 november 2010

hymla

jag vill inte hymla
men ibland vågar jag inte säja vad jag tycker
ganska ofta faktiskt håller jag mig till halvsanningar
för inte vill jag göra någon arg
jag vill ju att alla ska vara glada
alla utom jag
som skär små små bitar ur min själ för att vara till lags
för att slippa stå ensam och känna skammen bränna på mina kinder

onsdag 3 november 2010

fortsättningen på "Han som ville så mycket"- "Somnade hon aldrig"

Somnade hon aldrig.............



Det har nu gått ett år sedan landsfiskalen kom till mitt hem och hämtade Elsa. Hon uppförde sig helt förfärligt, kära mor och landfiskalen var helt överens om att jag gjort rätt som haft henne inmurad, en så hysterisk kvinna kan inte få vistas ute bland oss normala människor.

Jag tror att hon blev skjutsad till provinsilaläkare Ottensköld, som förresten är kära mors kusin, för vidarebefodran till ett dårhus. Det känns som en mycket bra lösning för Elsa, där får hon gå i de sysslor hon förstår sig på och slipper tänka på sin klädsel och hur hon för sig. Visst är det synd på hennes kroppsliga behag att ingen får nyttja dem. Jag vet ju i och för sig inte vad för regler som gäller för samkväm, på ett dylikt ställe. Kanske finns det en doktor där som kan finna behag i Elsas kropp. Det vore ju i så fall utomordentligt.



Hur som helst tyckte kära mor att det var dags för mig att skaffa mig en ny hustru, ur den klass jag själv är uppvuxen i. Hon bjöd hem både tre och fyra väninnor med sina giftasvuxna döttrar, alla ytterst väna och belevade. Men, de hade inte Elsas behag. Jag tog till slut mod till mig och dryftade denna prekära historia med kära mor.

Min kära mor är en mycket uppfinningsrik dam, som alltid satt mitt väl och ve i första hand, så ock nu. Skaffa dig en hålldam, sa hon, eller anställ en extra piga att i första hand ha som sängvärmare. I finare kretsar har alltid herrn ett eget sovrum för att inte störa hustrun, med sina kvällsaktiviteter.



Sagt och gjort, samma eftermiddag friade jag till sköna Therese, med anor ända nere ifrån Frankrikes ädlaste släkter. Hennes eteriska uppenbarelse gjorde inte mig upphetsad, men däremot kära mor. Hon såg framför sig hur jag skulle stiga i rang i salongerna, detta fick henne att riktigt studsa fram.



Tiden fram till bröllopet var full av aktiviteter, dock inte av den sort jag hade önskat. Men kära mor uppmande mig att försöka klara mig utan kvinnlig färgring tills jag fått belägra sköna Therese i den äktenskapliga sängen.

Jag tog mig i alla fall tid att undersöka vad staden hade att erbjuda då det gällde lämpliga pigor.



Bröllopet stod i juli, mitt i högsommaren och var en sorglig tillställning. Sköna Therese såg inte alls ut som en ung kvinna bör göra på sitt bröllop. Hon tittade på mig med darrande underläpp och rödgråtna ögon. Kära mor upplyste mig, efter bröllopet, om att sköna Therese inte ens kysst en man och därför var vettskrämd för vad som skulle hända i bröllopsgemaket.

Jag ska inte trötta ut er med detaljer om bröllopsnatten och de närmaste veckorna efteråt. Jag är en man med stora behov och tröttnade snart på att min kära hustru skulle släppa till som sig bör.



Kära mor hade även hon sett sig om efter en lämplig piga med sköna behag och tre månader efter att jag inträtt i det äkta ståndet, anställdes pigan Hilda. Hon var rask och kvicktänkt och hade just lämnat fädernetorpet. Hon var ett mycket lämpligt objekt för mina behov.



Hilda blev inhyst i ett litet vindsrum, ett stenkast från min sängkammare. Hon var en sådan underbar liten varelse, tillgiven och varmhjärtad. Hon tillfredställde mina behov varje kväll men varje morgon fanns de där igen. Jag kunde inte få nog av den unga varelsen.



Efter ytterligare några månader började mina sköna hustru få problem med sömnen, vilket naturligtvis ställde till problem även för mig. Hon vandrade omkring i sin nattrock och nattmössa timma in och timma ut alltmedan jag kände frustrationen växa.



Återigen frågade jag kära mor tillråds i detta prekära ärende. Kära mor är, som jag sagt tidigare, en uppfinningsrik kvinna med många kontakter ute i samhället, kontakter som av en eller annan anledning är skyldiga kära mor en gentjänst.

Två dagar senare fick jag ett litet kuvert med ett vitt pulver, av vilket jag skulle lägga en knivsudd i sköna Therese kvällste. Sagt och gjort, vilken lättnad, kvällen var min igen!



Sköna Therese blev dock alltmer påfrestande i mitt tycke. Kanske kunde jag ge henne en knivsudd redan i eftermiddagsteet? Det fungerade utmärkt - Sköna Therese sov så gott 18 av dygnets timmar och jag kunde lägra pigan Hilda i lugn och ro. Aldrig hade jag mått bättre och efter vad jag kunde förstå hade inte heller de båda kvinnorna i mitt liv någonsin mått bättre.