förståelsens krokiga stig

lördag 27 november 2010

en barndom

Ängelen.




Den stod där längst upp på min stringbokhylla, kanske var den från början menad att vara en förlåtande, god ängel. Men så var det inte för mig, jag var uppfödd med "Tänk på vad du gör, Ångelen ser dig, och den läser dina tankar".



Vad mer behövs för att hålla ett litet barn i schack? Ängelen var mitt samvete och samvetet skulle vara rent, det vill säga inga tankar fick gömmas för Mor, Far och Ängelen.



Jag visste inte att man faktiskt får ha en hemlig gömma i sig dit ingen har tillträde. Jag berättade precis allt för Mor och Far, en lydig liten robotdocka.



På natten skulle Ängelen skydda mig, men istället stod den tyst och dömmande i min bokhylla. Jag kunde se de ihopdragna ögonbrynen, munnen som var som ett streck. Jag hade som vanligt inte varit till belåtenhet.



Jag hade tänkt elaka tankar, som jag måste få förlåtelse för. Jag hade inte gjort så gott jag kunde på dagens prov, svikit min Mors förväntningar.

Varje dag kom jag till korta, varje kväll slutade saldot på minus.



Med en ängel i bokhyllan behövs ingen mattpiska, inga hårda ord. det räcker med "Nu blev Ängelen ledsen".



Samvetet satt länge kvar som en stor molande klump, långt efter att Ängelen förpassats till en annan värld, SkrotNisses värld.



Nu i en ålder av 57 år, har jag sällan dåligt samvete, sällan behov av att berätta. Jag vet att inne i min mage sitter en liten snäll ängel som litar på att jag gör så gott jag kan.

4 kommentarer:

  1. Det grep mig mest: "Jag visste inte att man faktiskt får ha en hemlig gömma i sig dit ingen har tillträde." Känner igen.

    SvaraRadera
  2. Håller med Marmoria. Visste inte heller att man får ha en hemlig gömma.

    SvaraRadera
  3. Kramar i massor till det lilla barnet.

    SvaraRadera
  4. O. Saldot som alltid slutar på minus. Bra.

    SvaraRadera