Ja, vem är du? del 6

Har just läst ut "De försvunna" av Caroline Eriksson. Satt på mellansonens fotbollscup, AIF- cupen i Örebro. Ja, han är vuxen, men han är min son och jag älskar fortfarande att se honom spela fotboll. Mellan matcherna läste jag i medhavd bok. Jag leker med tanken att välja ut en av fullkomligt perfekta meningar i bokens slut. Men nä, det är ingen sport och skulle bara gett en förutsägbar historia.

"Ja, vem är du egentligen?" sidan 225 i "De försvunna".
Så tänkte jag ofta om min mamma, tänker fortfarande så, fast hon inte längre minns vare sig mej eller pappa.
Jag frågade henne, som vuxen, varför jag aldrig fick några svar på de funderingar, jag hade, som barn, som tonåring. Hon visste inte och kunde säja fel, blev svaret. Det hon visste, var hur jag skulle vara klädd och hur jag skulle se ut med lockar och rosetter. Vem man kan tro på, hur man får en vän, hur man lär sig att bli självständig, ta ansvar och tro på sig själv, det fanns inga svar på. Ingen av mina föräldrar visste, ingen hade lärt dem...Vem hade tid med sådant, när skammen över oäktingen hängde som ett grått dimsjok över vardagen, när korna skulle mjölkas, och tvätten sköljas ren i det iskalla åvattnet. Vem hade tid med sådant, när mannen sov ruset av sig i storstugan, mjölken sprängde i bröstet och det inte fanns ett öre att köpa mjöl för. Vem hade då tid att fundera över meningen med livet och vår existens?
Tyck som alla andra, säg inte emot och var tyst i det längsta, det är de levnadsregler, jag fått kämpa med att göra mig av med.

förlora; del 5

Jag fyller min gamla kaffebryggare med vatten, häller tre mått i filtret och funderar över ordet - förlora är ett mångfacetterat ord, att förlora en tvist, att förlora respekt, att förlora en vän. Jag vill fortsätta på det tema jag haft denna vecka, hur kan jag väva in ordet förlora? Jag vill i mina små betraktelser hitta en förståelse för mina föräldrar, väva in dem i ett historiskt släktsammanhang, som jag har fragmentarisk kunskap om.

När förlorade de varann? Var det när jag föddes? Var jag en ovälkommen inkräktare? För mamma absolut, jag blev en konkurrent om pappas kärlek. Hon ville inte ha några barn och absolut inte en flicka. Pappa välkomnade mig, så länge jag var ett lydigt och tyst barn, som bekräftade honom, sedan förlorade vi varann.
I 45 år levde mina föräldrar tillsammans utan att se varann, utan att lyssna på varann. De sökte förtvivlat bekräftelse hos varann, men ingen av dem hade förmågan att ge den andra/andre bekräftelse.
Ingen av dem blev som barn älskade för sin egen skull, ingen av dem hade en mamma som såg dem, båda hade på olika sätt frånvarande pappor.

Kanske förlorade de aldrig kärleken, kanske fick de aldrig uppleva den tillsammans...


 när forl

system-bolag; del 4

I båda släkterna spelade alkoholen en stor roll. Hans pappa var en sjöman och rallare, som kom vandrande ner från Norge till den halländska fiskebyn. Där charmade han farmor och hon övergav den man hon var ämnad åt. Äktenskapet blev stormigt, fem barn fick de, 2 pojkar och 3 flickor. Min faster hittade sin pappa full, sovande i en snödriva, efter den dagen talade hon inte mer med honom. Äldste sonen tog över efter farfar, som fiskare och alkoholist. Pappa skötte sig lite bättre, det tog många år innan alkoholen tog över hans liv.

Hon, det vill säja min mamma, kom från en fortfarande ökänd släkt i Halland, där alkoholen spelat en mycket stor roll, för männen i min mormors släkt. Själv var mamma så gott som helnykterist, däremot knaprade hon glatt lugnade tabletter, långt innan det blev ett populärt sätt att bedöva sig på.

Ingen av dem hade lärt sig att bejaka sina känslor, de orden fanns inte i vokabulären hos mina gamla släktingar, man sa inte heller jag vill, jag kan. Man drack, var deprimerad, gifte sig med känslomässigt stympade män och spelade friskt med skuld- och skamkorten.
I min vilsenhet förde jag traditionerna vidare, men det är en annan och senare historia.

han hon helgedom hat hem; del 3

De träffades på sanatoriet, han sjuk, hon vårdare. De speglade sig i varandras skönhet och trodde en vacker yta var allt. Han en fattig fiskarson, hon oäkta dotter till en piga. I deras själar fanns sorg och ensamhet, en hunger efter bekräftelse. På sanatoriet levde de i en värld av drömmar, skådespel och passion.
1954 flyttade de till stan, och trodde fortfarande att man klarade sig med en vacker yta...

stirra; del 2

Han kunde sitta i timmar och stirra rakt framför sig, käkarna malde och ansiktet utstrålade bitterhet och tillbakahållen ilska. Hela köket, där han satt vid köksbordet och rökte, nej hela lägenheten, genomsyrades av hans motvilja, hans besvikelse. Besvikelse över att livet inte alls blev, som det utmålats för honom när han var ung. Pojken, som fick läsa vidare, som var intelligent. Pojken, som tog realen, som skulle ut på sjön, korsa ekvatorn och delta i Finska vinterkriget. Pojken, som skulle bli en kraftkarl, som sin pappa, fast nykter. Pojken, som fick tuberkulos, och vare sig fick göra värnplikten eller gå ut på sjön. Han satt nu i köket och väntade på att frun skulle få potatisen färdiga, så han kunde äta och cykla tillbaka till jobbet, som kontorsslav på Lantmännen.

handskriven; del 1

Den korta listan var handskriven, den låg kvar i den kappa hon använt till vardags; vid besöken i charkuteriaffären, i fiskaffären nere vid brofästet över Ätran, vid onsdagens promenad till torget; torget med dess sprakande färgprakt, mustiga dofter och rödnästa torgmadammer.
Listan var som ett fotografi, där varje bokstav var en del av henne, tillbakahållen, liksom avvaktande med ett leende, som inte nådde ögonen.
Bakom de sirligt vackra bokstäverna kunde skönjas en osäkerhet, en rädsla, som om hon egentligen inte ville att någon skulle läsa, och på något sätt bli en del av hennes lista.
Så var det med allt i hennes liv, ingen tilläts göra intrång, lägga sig i, ha åsikter. Hon var så självtillräcklig, avgränsad i varje rörelse, varje tanke. Kanske hon var rädd att någon skulle se hennes osäkerhet, hennes rädsla, att hon inte skulle få vara med, att allt skulle upprepa sig...

månstråle, solvända

två själar möttes
två kroppar sökte varann
i ömsesidig kärlek
du blev beviset
en vintrig natt
såg du månens ljus
två släkters förening
i samklang och glädje

månstråle
solvända
jag ska lära dig
om
trädens uråldriga visdom
havets eviga tröst
ordets glädje
och
kärlekens helande förmåga

...sedan kan du möta världen