smak

jag smakar på ordet
det fyller mig med tillfredsställelse
med en kvillrande känsla från tårna upp till strupen
från magen till skötet går som en elektrisk stöt

det mest upphetsande ord jag vet lämnar min tunga och strupe.

rätta till

jag vill så gärna rätta till det jag gjort fel
jag hukar längs väggarna
böjer mitt huvud,
tar på mig alla misstag, alla sår som tillfogats
om jag tänkt annorlunda, varit en bättre mor
så hade det inte hänt
jag måste rätta till det genom att utplåna mig själv
genom att tillfredställa så många önskningar och behov
som jag mäktar med
genom att se till min nästa före mig själv
mina drömmar. mina önskningar, min vila, mitt utrymme måste stå tillbaka
för att rätta till gamla misstag



Jag måste skriva ytterligare ett inlägg på temat rätta till

 Du dog ensam på ett vandrarhem för några veckor sedan,
jag mötte dig när du var intagen på tvång
i somras,
du ville till ett ställe som var öppnare
du vill bygga upp dig
för att hitta tillbaka till det liv som varit ditt
Du tinade upp allt mer ju mer jag lärde känna dig
jag masserade dina spända axlar,
din hårbotten, kammade ditt vackra tjocka hår
Du berättade om det liv som varit ditt,
med lägenhet, jobb och ordnad ekonomi
Nu hade han kommit in i ditt liv
och han styrde dig med järnhand
satte en spruta i din arm,
utnyttjade din kropp,
invaderade din själ.
jag önskar jag kunde rätta tilll det

rätta till ditt liv så det blivit ditt.

att rymma

jag orkar inte längre

längtar efter värme, kärlek, omsorg

ingen ser igenom min styrka

ser min litenhet
min trötta själ
jag kan inte visa vem jag är,
för länge har jag varit stark
burit dem alla på mina axlar
nu orkar jag inte längre
ingen glädje, ingen omsorg finns kvar till mig

rakt ut i någonstan springer jag
långt bort där ingen känner mig,
där ingen kräver
ingen frågar
ingen ber
jag får vara jag i min egen famn

Han som ville så mycket - ett alster till min skrivarkurs

Han låg där så stilla


med knäppta händer och ett stramt leende

ett milt men dock stramt leende

man kunde inte tro att det var han som

murat in Elsa i väggen.

Visserligen uppgav han efteråt

att han gjort det av människokärlek

han ville att hon skulle uppnå en högra

andlig närhet

att han skulle kunna prata med henne

om annat än

pelargoner och bakrecept.



Han kunde inte förstå att han fallit för den dumma flickan,

visst brösten var väldigt runda och mjuka, som vetedeg,

men vad hjälper det mot ett klent huvud.

Ansiktet var sött och ögonen blå och troskyldiga

men hon kunde ju inte föra sig i de salonger

han var van att vistas i.

Han skulle ha lyssnat på mamma

........men dessa mjuka bröst och ett sköte som........

Nej av ren skär människokärlek murade han in henne i väggen.



Han tänkte - om hon får stå där en månad eller två

så måtte hon väl se ljuset, det ljus han skådat redan vid födelsen.

En piga hade förvridit huvudet på honom,

vilken skam, vilken nesa.

Han, som kunnat få vilken ung adelsdam som helst,

men de var så kyliga, så jungfruligt platta och svala,

hade inte alls Elsas ljuva frimodighet och pilskhet.





Varför ska livet vara så svårt?

Nog måste dock en smula bildning och

elegans vara det viktigaste för en kvinna?

Naturligtvis var det en önskan även hos Elsa

att uppnå dessa sköna egenskaper?

Även om hon aldrig högt uttalat denna önskan.





Han gör allt för att hjälpa henne

han som vet bäst, tar hand om planeringen,

-ska säjas bakom Elsas rygg-

ser ut bästa väggen, den i mörker så inget distraherar,

mäter höjder, räknar ut kvantiteter

av tegel och murbruk

och väljer ut en vacker klänning

att stå i.

Han köper till och med ett ytterst gediget nattkärl,

mot sin kära moders vilja,

vilket verkligen talar för sann människokärlek.



När Elsa stått inmurad i en månad

hade hon tvärt emot hans planer

börjat skrika och gapa och bete sig ytterst opassande.

När kära mor talade om att grannarna ringt efter landsfiskalen

insåg han att Elsa ytterligare en gång skämt ut honom.



Han som ville så mycket

Tankeställare

Jag har varit väldigt sjuk den senaste veckan, hög feber, hög snabbsänka och någon odiagnosticerad inflammation i kroppen, främst i levern. När man lever ensam, som jag gör, kommer många tankar och undringar. Febern underlättade inte utan gjorde att tankarna blev alltmer negativa.

Jag har ju äntligen fått lite ordning på mitt liv, arbetstillfällena flyter in, ekonomin är inte helt under isen - jag vågar till och med planera ett o annat "onödigt" inköp. Jag börjar lita på att jag fått lite fast grund under fötterna. Så kommer detta, helt plötsligt är alla kontroll borta. Jag är sjuk, riktigt sjuk, och ingen begriper varför. Prover tas, man lyssnar och klämmer, tar min ananmnes gång på gång. Inget mer än proverna visar att något är fel. Plötsligt inser jag att jag inte har ens den lilla kontroll jag trodde mig ha. Jag trodde att genom ett gott liv skulle kroppen hålla sig lugn. Kanske har jag fortfarande inte ett gott liv och det vill någon påpeka för mig, eller vill man bara visa mej att jag är skörare än jag tror. Jag kommer inte att kunna bestämma mitt dödsögonblick.

Nu är jag på bättringsväg, men ingen vet varför jag blev sjuk, så helt bra känns det ju inte.
Nya beslut som jag tagit många många gånger tar jag igen - inte tacka ja till jobb när jag är trött, tillåta mig att hålla den planering jag gör, alltså inga brandkårsuttryckningar!

något helt

ett liv i fragment
fumligt ihopsopat
till något helt
men gliporna
de stora revorna mellan delarna
de visar på ett sorgset liv
ett fumligt liv
ett liv i välvilja
men omöjligt att leva

försoning

försonas tänkte hon
ville hon försonas
med att livet blev som det blev
kanske måste hon försona sig
kanske fanns ingen annan väg
kanske måste hon lära sig
att släppa det hat som blivit hennes livsenergi
lägga ner en kamp hon aldrig kunde vinna
åren som var kvar var för få
de bortkastade blinda åren alltför många, alltför smärtsamma
riktningen lades ut av två despotiska föräldrar
en bindel för ögonen, en järnhand om hjärtat
så förbereddes hon för ett liv hon inte kunde hantera
försoning- var den möjlig








¨
¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨