fågelungs tanka

snart kläcks ulliga
värnlösa med röda gap
fågelungarna
av alla sorter piper
upprört över hungerkval

smula

sakta, omständigt
smulade du sönder
varje uns av hopp
varje känsla av lycka
varje skärv av oss
försvann som ett söndersmulat mariekex
ner i den fula, slitna plastmattan

medmänniska

inte
i människa
vid människa
över människa
under människa
på människa
bakom människa
framför människa
eller
bredvid människa
utan just
med människa

fall

tyngdlös
singlar
sakta
genom
regnbågens färgskiftningar
skimrande illusioner
drömmars väv
likt ett gulnat höstlöv
faller jag
mot ett tomt sedan

Alltid

alltid är det jag
jag som inte duger

alltid är det mig
man inte orkar med

jag som måste lära mig att vänta
sansa mig

alltid är det jag
som sprudlar av idéer

jag som gör livet
busigt
barnsligt
våghalsigt

alltid är det jag
som med
bottenlös svartsyn
flod av självförakt
inte duger

gå ut

jag är beroende av andra,
jag som är van att klara mig själv,
alltid
jag kan inte vattna mina blommor
hänga tvätt
eller
bädda min säng
jag intalar mig
och
jag vet
det är en nyttig erfarenhet,
som snart är över
det kommer att stärka mig
och
ge mig nya insikter
men just nu
just nu
är det så svårt
be om hjälp
få vänta
känna sig utanför
det är svårt
att inte kunna stänga min dörr och gå rakt ut i naturen

fjär

gick in i din värld
utan tillåtelse
straffades med ett lås
din blick kall, fjär
kröp ihop
översköljd av skamkänslor
ändå...
fanns du vid min sida
din värme påverkade mig
din skjorta var blå
din kind oväntat slät
du log