biblioteket, del 14

"Det är ju ett bibliotek", flämtade jag.

Min mammas moster, som bodde hos oss under några år, brukade sitta och läsa för mig i timmar och jag älskade det, ville aldrig att hon skulle sluta. Därför tog pappa med mig till biblioteket och hjälpte mig så jag fick ett eget lånekort. Biblioteket låg i ett rött tegelhus, inte långt ifrån där vi bodde. Fasaden var vänt in mot torget och själva biblioteket låg på andra våningen, med stora fasadfönster ut mot det lilla polishuset. Biblioteket blev mitt andra hem, så länge vi bodde nere i stan.

 Jag minns inte riktigt i vilken ordning mina favoritböcker kom in i mitt liv, Cherry Ames, Fem-böckerna, Hemliga sjuan, Svarta hingsten o hans son Satan, Selma Lagerlöfs alla böcker utom Nils H, Agata Christie, Vilhelm Moberg, Astrid Lindgren, men de kom alla med personer vars liv jag för en stund kunde gömma mig i.
Under en ledighet från socialhögsskolan plöjde jag "Borta med vinden"- jag minns att mamma och jag var nere i Centrum, på EPA, fast mentalt befann jag mig tillsammans med Rhett Butler i en het kärleksscen.









Med en ökad medvetenhet har jag förstått vilken roll böckerna spelat i mitt liv; ett perfekt sätt att fly från en krävande verklighet, det märktes inte...



Boken heter "En sån som du" och är skriven av Gillian Flynn

vana ; del 13

Min mamma hade för vana att lägga fram mina kläder på den bäddade sängen, varje morgon. När jag flyttade hemifrån, 19 år gammal, hade jag vare sig bäddat min säng eller valt mina egna kläder...någonsin.

När jag var tonåring var jag smal, emellanåt på gränsen till mager. Jag var 1,60 lång och vägde 45-50 kg. Jag minns att jag ville ha jeans, som de flesta andra. Min mamma sa att jag var för tjock för jeans...Hennes vana att fullständigt kontrollera mitt yttre fick till följd att jag vare sig hade någon klädstil eller kroppsuppfattning. Jag gömde mig i en stor mage, som rimmade illa med mina smala armar och ben.
Jag kan förstå nu, att i hennes värld var det fasaden, som räknades, hon visste inget annat. Hennes dotter skulle ha en fläckfri utsida. Hon skulle inte smutsas ner av att vara avkomma från en oäkting.

Fortfarande minns mina gamla klasskamrater alla mina fina kläder...

värre; del 12

I mitt liv blev det länge, värre och värre och värre. Jag visste inte vad självbevarelsedrift var. Till slut var jag arbetslös, ensam, utfattig, med en totalraserad fasad; fina jobbet, fina huset, fina ryktet och fina drömmarna var borta.
Då gjorde jag mitt livs viktigaste val, jag bestämde mig för att kämpa mig tillbaka, denna gång till ett liv, som var mitt, ett liv jag kunde vara stolt över.
Jag hade inget mer att förlora, inget mer att dölja och jag visste inte alls vem jag skulle möta eller hur vägen skulle se ut. Vad jag visste var att jag ville hinna leva, på riktigt, innan det var för sent. Så på en lång kringelikrokig väg började jag vandra. Ofta vandrade jag ensam, men stötte också på människor, som gjorde min väg, lättare, svårare, värre, bättre eller lämnade mig likgiltig. Alla spelade en roll, större eller mindre, de flesta gav mig något gott att ta med mig. Under resan lärde jag mig enormt mycket om mig själv och jag har blivit en mycket roligare person att vara med, för mig själv.

Det jag skriver om på min blogg, just nu,är inget jag bearbetar idag. Jag är klar, jag har gjort bokslut, förlåtit, hittat en förståelse, kanske en ödmjukhet. Jag kan inte längre tänka mig att lämna ut sådant, som jag inte gjort upp med, det skulle kunna göra saker och ting värre.
Jag tror faktiskt att jag äntligen kan vända blad och njuta av det jag uppnått. Men det ger mig ändå en tillfredsställelse att skriva ner och som i ett matematiskt bokslut, titta på siffrorna, addera och subtrahera, se det på pränt och se att jag till slut går med plus.

Så vill jag tacka er, för era kommentarer och er omtanke och att ni gör det extra roligt att fortsätta ett tag till med detta ämne- "Hur blev jag sådan här?"

dölja; del 11

Jag är oerhört bra på att hålla fasaden, upplärd, som jag är, sedan barnsben. Visa aldrig att du är ledsen, arg eller behöver en kram. Min föräldrar hade ett skojigt minne från när jag var liten - jag satt i min säng, pratade med en arg min, tyst för mig själv allt medan tårarna rann. Det var en rolig historia, inte ett bevis på ett barns behov av bli sedd, bli tröstad, så nog har jag lärt mig dölja mina behov. Faktiskt har jag varit så bra på att dölja dem, att jag inte har märkt dem själv.

När man, som jag, gifter sig och bildar familj tillsammans med en missbrukare, har man en väldig glädje...eller inte, av att vara bra på att dölja saker, att hålla en prickfri fasad. När missbruket eskalerar, får man bara jobba hårdare och verkligen inte lyssna på det inre barnet, som skulle behövt både tröst och en kram. Nä, bita ihop, städa, köra till träningar, baka bullar och krampaktigt le.

Nu kan jag känna en sorg över att jag höll fasaden så länge... jag och mina barn har fått betala ett högt pris...

hastighet

med hög hastighet skiftar mitt sinnestillstånd
i dag är en bra dag, hela dagen
jag känner mig stark, glad,
lite sexig lite busig
inte alltid jag hänger med
i mitt livs berg och dalbana
men ändå vill jag inte ha det annorlunda
för det är så jag är

Tendens ; del 10

I mitt barndomshem fanns det alltid en tendens till missnöje, som jag aldrig var bra nog, som jag egentligen var fel. Jag trodde jag var älskad, att jag var som andra barn, att vi var en familj, som andra i den lilla staden.
Men jag hade fel, jag var inte som andra...eller jag kanske var som andra och det var mina föräldrar, som inte var som andra. I varje fall uttryckte dom sällan att dom var nöjda med mig eller att dom älskade mej, dom visade det inte heller, i alla fall inte mamma. Hon var nog, från början, mer missnöjd med mig, än pappa; flicka som jag var och med rakt flygigt hår, inte alls som det barn hon föreställt sig. Pappas missnöje blev större ju äldre jag blev, när jag kom upp en bit i tonåren, slutade han i stort sett att prata med mig.
Jag skulle vara deras biljett in i den lilla stadens medelklass, var jag inte söt, skulle jag vara smart och en sista utväg var att jag skulle gifta mig till en titel. Samtidigt fick jag inte vara för söt, jag fick inte vara vackrare än min mamma, som en lagom blek kopia fick jag hennes godkännande. Jag gav tidigt upp och lät mig bli påklädd i små klänningar, sov med papiljotter och neg vackert för stadens tanter och farbröder.Jag fick inte heller vara för smart, för då kunde jag konkurrera med pappa, som tagit realen. Det var lika bra att ge upp och radera ut varje inslag av en egen person, vara den andra ville att jag skulle vara.


























Det tog mycket lång tid innan  jag utmanade den person jag tvingats bli...

Fåra; del 9

Morbror Åke, mormor Hilda, ni plöjde en fåra av kärlek, styrka och hopp i min själ. Ni gödslade med koskit och hästgödsel  och planterade tomtar och troll, lekfullhet och bus, kärlek och tillit i min barnasjäl. Dit flyr jag fortfarande för att hämta tröst, för att hämta styrka.

Jag minns somrarna i Fare, kvigor sugande på mina fingrar, kospenar som jag aldrig lärde mig få mjölk ur, hisnande hopp ner i höet, kaffe och färskt franskbröd med laxmajonäs på morgonen. Jag slapp tvätta fötterna på kvällen, håret fick stå på ända och kläderna fick vara fläckiga av lek och lagårdsliv.

Men allra mest minns jag ridturerna på Tommy, en stor bred ardennervallack, som behandlade mig som en porslinsfigur. På hans rygg satt jag säker, i hans spilta kunde jag försvinna från en krävande vuxenvärld. Han står fortfarande för det finaste i mitt liv, det är hans spilta jag letar efter i stallet, det är hans rosa mule som blåser på mig.
Han försvann när jag var sju och jag slutade aldrig sörja honom.