smak

jag smakar på ordet
det fyller mig med tillfredsställelse
med en kvillrande känsla från tårna upp till strupen
från magen till skötet går som en elektrisk stöt

det mest upphetsande ord jag vet lämnar min tunga och strupe.

rätta till

jag vill så gärna rätta till det jag gjort fel
jag hukar längs väggarna
böjer mitt huvud,
tar på mig alla misstag, alla sår som tillfogats
om jag tänkt annorlunda, varit en bättre mor
så hade det inte hänt
jag måste rätta till det genom att utplåna mig själv
genom att tillfredställa så många önskningar och behov
som jag mäktar med
genom att se till min nästa före mig själv
mina drömmar. mina önskningar, min vila, mitt utrymme måste stå tillbaka
för att rätta till gamla misstag



Jag måste skriva ytterligare ett inlägg på temat rätta till

 Du dog ensam på ett vandrarhem för några veckor sedan,
jag mötte dig när du var intagen på tvång
i somras,
du ville till ett ställe som var öppnare
du vill bygga upp dig
för att hitta tillbaka till det liv som varit ditt
Du tinade upp allt mer ju mer jag lärde känna dig
jag masserade dina spända axlar,
din hårbotten, kammade ditt vackra tjocka hår
Du berättade om det liv som varit ditt,
med lägenhet, jobb och ordnad ekonomi
Nu hade han kommit in i ditt liv
och han styrde dig med järnhand
satte en spruta i din arm,
utnyttjade din kropp,
invaderade din själ.
jag önskar jag kunde rätta tilll det

rätta till ditt liv så det blivit ditt.

att rymma

jag orkar inte längre

längtar efter värme, kärlek, omsorg

ingen ser igenom min styrka

ser min litenhet
min trötta själ
jag kan inte visa vem jag är,
för länge har jag varit stark
burit dem alla på mina axlar
nu orkar jag inte längre
ingen glädje, ingen omsorg finns kvar till mig

rakt ut i någonstan springer jag
långt bort där ingen känner mig,
där ingen kräver
ingen frågar
ingen ber
jag får vara jag i min egen famn

Han som ville så mycket - ett alster till min skrivarkurs

Han låg där så stilla


med knäppta händer och ett stramt leende

ett milt men dock stramt leende

man kunde inte tro att det var han som

murat in Elsa i väggen.

Visserligen uppgav han efteråt

att han gjort det av människokärlek

han ville att hon skulle uppnå en högra

andlig närhet

att han skulle kunna prata med henne

om annat än

pelargoner och bakrecept.



Han kunde inte förstå att han fallit för den dumma flickan,

visst brösten var väldigt runda och mjuka, som vetedeg,

men vad hjälper det mot ett klent huvud.

Ansiktet var sött och ögonen blå och troskyldiga

men hon kunde ju inte föra sig i de salonger

han var van att vistas i.

Han skulle ha lyssnat på mamma

........men dessa mjuka bröst och ett sköte som........

Nej av ren skär människokärlek murade han in henne i väggen.



Han tänkte - om hon får stå där en månad eller två

så måtte hon väl se ljuset, det ljus han skådat redan vid födelsen.

En piga hade förvridit huvudet på honom,

vilken skam, vilken nesa.

Han, som kunnat få vilken ung adelsdam som helst,

men de var så kyliga, så jungfruligt platta och svala,

hade inte alls Elsas ljuva frimodighet och pilskhet.





Varför ska livet vara så svårt?

Nog måste dock en smula bildning och

elegans vara det viktigaste för en kvinna?

Naturligtvis var det en önskan även hos Elsa

att uppnå dessa sköna egenskaper?

Även om hon aldrig högt uttalat denna önskan.





Han gör allt för att hjälpa henne

han som vet bäst, tar hand om planeringen,

-ska säjas bakom Elsas rygg-

ser ut bästa väggen, den i mörker så inget distraherar,

mäter höjder, räknar ut kvantiteter

av tegel och murbruk

och väljer ut en vacker klänning

att stå i.

Han köper till och med ett ytterst gediget nattkärl,

mot sin kära moders vilja,

vilket verkligen talar för sann människokärlek.



När Elsa stått inmurad i en månad

hade hon tvärt emot hans planer

börjat skrika och gapa och bete sig ytterst opassande.

När kära mor talade om att grannarna ringt efter landsfiskalen

insåg han att Elsa ytterligare en gång skämt ut honom.



Han som ville så mycket

Tankeställare

Jag har varit väldigt sjuk den senaste veckan, hög feber, hög snabbsänka och någon odiagnosticerad inflammation i kroppen, främst i levern. När man lever ensam, som jag gör, kommer många tankar och undringar. Febern underlättade inte utan gjorde att tankarna blev alltmer negativa.

Jag har ju äntligen fått lite ordning på mitt liv, arbetstillfällena flyter in, ekonomin är inte helt under isen - jag vågar till och med planera ett o annat "onödigt" inköp. Jag börjar lita på att jag fått lite fast grund under fötterna. Så kommer detta, helt plötsligt är alla kontroll borta. Jag är sjuk, riktigt sjuk, och ingen begriper varför. Prover tas, man lyssnar och klämmer, tar min ananmnes gång på gång. Inget mer än proverna visar att något är fel. Plötsligt inser jag att jag inte har ens den lilla kontroll jag trodde mig ha. Jag trodde att genom ett gott liv skulle kroppen hålla sig lugn. Kanske har jag fortfarande inte ett gott liv och det vill någon påpeka för mig, eller vill man bara visa mej att jag är skörare än jag tror. Jag kommer inte att kunna bestämma mitt dödsögonblick.

Nu är jag på bättringsväg, men ingen vet varför jag blev sjuk, så helt bra känns det ju inte.
Nya beslut som jag tagit många många gånger tar jag igen - inte tacka ja till jobb när jag är trött, tillåta mig att hålla den planering jag gör, alltså inga brandkårsuttryckningar!

något helt

ett liv i fragment
fumligt ihopsopat
till något helt
men gliporna
de stora revorna mellan delarna
de visar på ett sorgset liv
ett fumligt liv
ett liv i välvilja
men omöjligt att leva

försoning

försonas tänkte hon
ville hon försonas
med att livet blev som det blev
kanske måste hon försona sig
kanske fanns ingen annan väg
kanske måste hon lära sig
att släppa det hat som blivit hennes livsenergi
lägga ner en kamp hon aldrig kunde vinna
åren som var kvar var för få
de bortkastade blinda åren alltför många, alltför smärtsamma
riktningen lades ut av två despotiska föräldrar
en bindel för ögonen, en järnhand om hjärtat
så förbereddes hon för ett liv hon inte kunde hantera
försoning- var den möjlig








¨
¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨

Jag har börjat en kurs i kreativt skrivande och tänkte publicera mina alster även här, kanske vill någon kommentera?

Jag är sjuk sedan ett par dagar, feber o hög sänka så just nu orkar jag inte vara kreativ alls, fast jag är på bättringsväg i alla fall.

I rävgrytet i Ängsskogen bodde herr och fru Räv med sina tre små rävungar. Rävgrytet som var ganska stort, låg lite för nära familjen Björns ide och grävlingarnas bostad, för att fru Räv skulle känna sig väl till mods. Herr Räv var ganska likgiltig inför både boendet och sin familj överhuvudtaget.


Barnen Räv däremot trivdes finfint, de hade nära till lekkamrater, skola och dagis, någon vuxen var alltid hemma och kunde trösta eller bjuda på en matbit. Platsen var trygg för en liten, ibland, vilsen rävunge.



Herr Räv, som sällan var hemma och som, om han var hemma, mest låg och sov eller morrade över att han inte fick vara ifred, arbetade med alla hjälpa vilsna små ungrävar vidare i livet. Fru Räv satt på ett kontor och lyssnade på de andra djurens relationsproblem, kom med goda råd och eventuella lösningar.



Herr och fru Räv var inte speciellt lyckliga med varann, men de trodde att de hade det som i de flesta rävfamiljer, varken bättre eller sämre. Ibland kunde fru Räv reta sig på att mannen kallade henne mamma och lämnade över ansvaret för familjens väl och ve på henne. Herr Räv i sin tur skällde mer och mer på sin fru, för att hon blev alltmer liknade sin otrevliga sura mamma.



På fredagarna brukade herr Räv alltid komma hem med något gott till sin familj, ett höns eller en liten katt kanske. Då förväntade han sig stor tacksamhet och respekt från familjen. Han berättade att han som barn minsann aldrig fick så där god mat, och att barnen skulle vara glada för att de hade en så givmild och snäll pappa. Visserligen hade han under vägen hem tagit sig en och annan munsbit och det var mest senor och brosk kvar till den övriga familjen. När vare sig fru eller barn visade den glädje han tyckte sig kunna förvänta, blev han väldigt arg, morrade, vispade med svansen och röt högljutt ut sin ilska. Fru Räv försökte medla och stryka sin man medhårs, berömma och lugna. Hon var tvungen att ge sitt medhåll till mannen om att barnen var otacksamma och bortskämda och att det i framtiden skulle vankas andra bullar. Oftast lugnade sig herr Räv efter en stund, då han fått en alldeles egen liten råtta att tugga i sig.

Hade familjen tur så somnade han snart in och fru Räv kunde trösta sina stackars små rävungar och försöka förklara och ursäkta deras pappas agerande.

När hela hennes lilla familj somnat, gick hon ut och satte sig utan för grytet, andades tungt, torkade bort en tår och bad att månen och stjärnorna skulle hjälpa henne att orka ytterligare en tid.

På måndagen började arbetsveckan igen, herr Räv lovade att inte bli så arg nästa fredag och att inte äta upp alla godbitar själv. Fru Räv gick till arbetet och lyssnade på alla relationsproblem och tackade sin lyckliga stjärna för att inte hon hade det så som de andra djuren.

avstå

jag vill inte behöva avstå - sa hon
det är orättvist - jag vill också ha
jag har gjort mitt bästa hela livet
och nu säjer ni att jag måste avstå
för det finns annat som ska prioriteras

vad då för något - undrar hon
vad är viktigare än min lycka
alla har ju sina individuella önskningar
men vem avgör vilken lycka som ska prioriteras
vem har rätt att bestämma att jag ska avstå


Jag vill inte avstå från mina svarta lackstövlar,
jag vill inte inte avstå från min röda korsett
jag vill inte avstå från mitt korallröda läppstift
jag vill inte avstå från min lårkorta skinnkjol
jag vill inte avstå från min förkärlek för fräcka historier
jag vill inte avstå från rätten att vara en levnadsglad kvinna



jag vill inte avstå från sagornas spännande historia och lyckliga slut
jag vill inte avstå från att gråta när mannen inte får den kvinna han älskar
jag vill inte avstå från att skriva om än resultatet ibland blir mediokert
jag vill inte avstå från att ligga i fosterställning under min mjuka filt och låtsas att jag är tre år
jag vill inte avstå från att leta efter tomten i stallet tillsammans med mina barnbarn
jag vill inte avstå från rätten att uppskatta barnet i mig



jag vill inte avstå från mina dagliga promenader vid ån
jag vill inte avstå från att njuta av vårens syrerika mättade hoppfulla doft
jag vill inte avstå från att känna havets vita skum stänka i ansiktet och känna den tunga doften av tång
jag vill inte avstå från att sitta i soffan med en hund liggande i mitt knä, och känna den mjuka värmen från hennes kropp
jag vill inte avstå från en ridtur som skringrar mina tankar och stärker mitt ego
jag vill inte avstå från den glädje det ej prisatta ger mig



Jag vill inte avstå från det liv som skapats åt mig