skrivövning fyra

Det var december 1976 och jag bestämde inför kommande helg att kosta på mig ett besök hos en sierska.




Jag satt mej mittemot henne i den slitna plommonfärgade sammetsfåtöljen. Luften doftade starkt av rökelse och dammet dansade i den smala strimman solljus.



Hon sa

"Du håller på att skapa ett liv på en lögn, ett liv som inte är ditt.



Gudarna skapade dig icke för att finna lyckan och hålla den kvar.

Du har en lång och svår vandring framför dig, innan du får något svar på din fråga.



Om du väljer den väg du just slagit in på, får dina barn vandra samma svåra väg, eftersom du inte kan ge dem de svar de behöver.



Du kommer inte att slippa undan, du kan inte gömma dig för gudarna.

Följer du den väg som människan vill kommer du till slut att falla, att falla hårt.

Det liv som bygger på falskhet slås i ruiner och du får ensam bygga ett nytt liv, ett unikt liv

ett liv som är ditt och som ingen förstår.



När du kommer så långt kan du börja söka efter svaret, du har då förlorat många år men kanske hinner du,

kanske får du göra om din vandring på jorden för att förstå.



Hon såg på mig med allvarlig, nästan sorgsen min, som om hon kunde se hela min vandring framför sig.



Jag gick ut ur det mörka rummet utan att se på sierskan, kände en lättnad över att komma ut i friska luften och funderade på om det inte, trots allt, var utkastade pengar.