svårt; del 7

Mitt liv har varit svårt, som ett pussel med 1000 bitar, där man vänder och vrider på varje bit, de flesta ser likadana ut och är svåra att passa ihop.. Det har krävt mycket arbete att börja skymta ett mönster.

Innan jag började på socialhögskolan trodde jag att vår familj var som andra familjer i den lilla staden. Ju mer kunskaper jag fick desto mer kritisk och avståndstagande blev jag. Mina föräldrar sa att jag var så snäll... tills jag flyttade till Örebro och började på socialhögskolan. Där fick jag kunskap, en teoretisk förståelse, som fick mig att ifrågasätta och avvisa mina föräldrar. Avståndstagandet var inte ensidigt, när jag började protestera, ha egna åsikter och inte minst började köpa mina egna kläder, långt från mammas butiker i den lilla staden, möttes jag av tystnad och kyla. Jag var inte längre foglig och medgörlig, men hade inte heller hittat någon ny riktning. Min själ gav sig ut på en irrfärd, och det tog mycket lång tid att hitta något som påminde om en ny kompassriktning. 

Mitt liv hade inte behövt vara så svårt, så länge; jag hade alla förutsättningar för att bra liv om jag bara inte känt mig så fel, så värdelös...