förståelsens krokiga stig

söndag 11 september 2011

att minnas

jag står och tittar ut igenom fönstret
hör damernas ljusa röster
de firar Elsy 94
mamma och de andra damerna
en herre finns med vid bordet
mamma kommer aldrig mer att minnas
att jag är hennes dotter
jag kommer aldrig mer
att kunna ringa
och berätta
aldrig mer vara den som får tröst
som får råd
nu är det jag som tar emot samtal
om stort och smått
tröstar, peppar, älskar
nu är det jag som minns födelsedagar
som köper presenter och julklappar
nu är det bara jag kvar snart
som minns...

6 kommentarer:

  1. Enkelt, tragiskt. Man skönjer en acceptans av livets gång.

    SvaraRadera
  2. Det är väl så det ofta blir. Tragiskt, men en del av livet. Du formulerar det väl.

    SvaraRadera
  3. Smärtsamt och samtidigt rent på något sätt.

    SvaraRadera
  4. Det är gott så länge minnet fungerar :-D

    Kramar <3<3<3

    SvaraRadera
  5. Bra!
    Sitter själv i en "konstig" relation till min gamla mamma, som visserligen minns, men som har tappat "gnistan" och inte längre bryr sig...

    SvaraRadera