behaga

hennes stora och slutliga uppdrag

var att behaga Honom

tyst satt hon vid hans fötter

en tung hand böjde hennes nacke

kort kjol

röda läppar

djup urringning
för att behaga

hjärnan blank som en skogstjärn om sommarnatten

inte en egen tanke fick komma till tals

hon hade glömt

hur det var innan

när skrattet fanns bakom hörnet

och hennes själ var fylld av skimrande såpbubblor

nu var det svart, sönderbränt, söndertrampat