en plan

alltid har en himmelsk plan varit min ledstjärna
eller kanske en buddistisk plan
eller karma
eller vad som helst
men inte denna meningslöshet
denna avsaknad av plan
finns vi bara som figurer
i ett vansinnigt intet
något jag alltid förnekat
eller finns det en plan
som jag är för blind
för ledsen för att se

en mors smärta

smärtan o sorgen

ligger som ett sjok
över alla mina känslor
aldrig trodde jag att det skulle drabba mig
allt annat men inte det
allt det glada, starka i mig
är borta
kvar finns bara gråten
tröttheten

känslan av meningslöshet
som jag alltid kunnat bemästra
överväldigar mig
jag famlar efter mening
måste hitta den
måste förstå

måste hitta ljuset

kod

jag läser era koder bättre än ni gör själva
ni döljer er bakom falsk självsäkerhet
en veta bäst attityd
som inte stämmer med det liv ni lever

jag ser osäkerheten när ni reser er
i den plötligt vädjande blicken
och
hör det lilla barnet
"se mig, hör mig"

ni vet att jag ser

och det  smärtar er                                         
ni lägger ut dimridåer
försöker frysa ut mig
negligera mig
men jag ser ändå
och är stark i min förvissning

det är för sent...

vinna

jag förlorade en make, ett jobb, en bankbok
men
vann ett liv, en frihet, en glädje

att gilla

du behövde inte ljuga och säja att du gillar mig
det märks så väl att du inte gör det
blicken kall
armarna som ett skydd runt din kropp
munnen ett blodrött streck
inte minsta tecken på ett leende

jag begär inte att du ska gilla mig
jag tänker inte övertala dig
du måste ha rätten att ogilla mig
du oxå
det enda jag begär är ärlighet

att du inte säjer att du gillar mej!

när tiden och jag tävlar

När jag var barn vann jag alltid, tiden kom lufsande långt långt efter.

Mellan tonåringen med sina drömmar och tiden med sina krav blev det oftast dött lopp.

Den unga kvinnan som måste hinna allt såg sig omsprungen av tiden, allt som oftast.

I medelåldern med man som sökt sig bort, barn i tonåren, karriärstoppen nådd gav tiden ett andrum.

Nu är jag femtioåtta och springer fortfarande på lätta ben, tiden jagar mig ändå, ofta springer den förbi och räcker mig lång näsa.
Men ibland, som ikväll, låter den mig vila, njuta av tystnaden och glädjas över att dagen varit god

att lämna

jag har inte glömt dig
kanske gör jag det aldrig
ibland känns du nära
ibland mera fjärran
men ständigt är du närvarande
jag ville så gärna
gjorde mitt bästa
men det räckte inte
en annan tog min plats
den plats jag var så säker på
den plats jag så gärna ville ha

den platsen gav du till en annan

otydlig

otydlig var jag när jag ville att du skulle gå
otydlig var jag när jag förklarade varför
otydlig var jag i uttrycka min önskan om att få vara ifred
otydlig var jag när jag önskade något
otydlig var jag när jag log och såg ut som jag gillade ditt skämt
otydlig var jag när jag nickade med trots att jag inte alls tyckte så
otydlig var jag i min tacksamhet som egentligen inte fanns
otydlig var jag i mitt erbjudande om att hjälpa

nu ska du få veta

jag ville inte hjälpa
jag var inte tacksam
jag tänkte inte alls som du
jag tyckte dina skämt var fåniga
och du en kvarnsten om min hals

varför sa jag inget?