när tiden och jag tävlar

När jag var barn vann jag alltid, tiden kom lufsande långt långt efter.

Mellan tonåringen med sina drömmar och tiden med sina krav blev det oftast dött lopp.

Den unga kvinnan som måste hinna allt såg sig omsprungen av tiden, allt som oftast.

I medelåldern med man som sökt sig bort, barn i tonåren, karriärstoppen nådd gav tiden ett andrum.

Nu är jag femtioåtta och springer fortfarande på lätta ben, tiden jagar mig ändå, ofta springer den förbi och räcker mig lång näsa.
Men ibland, som ikväll, låter den mig vila, njuta av tystnaden och glädjas över att dagen varit god