sliten

Du är sliten, gammal;
lika gammal som jag,
sågspånskropp
nos av garn
pälsen sliten och gles.

Nallen,
min bäste vän
i så många år
väntade var kväll i min säng
lät din päls suga upp en tår.

Nu sitter du i min bokhylla
följer mej med dina glaspärleögon
och
vilar i att jag inte längre behöver Din tröst.

ännu ett ensamt barn

hans blick var tom
upptagen av gubbar på en smartphone
gnällde när den stängdes av
mamman tog den, irriterat, satte på och lämnade tillbaka
inte ett leende, inte en smekning
hon såg ut att hata sitt barn, sin situation
en fyraåring ihopkrupen i en för liten vagn
deras obefintliga närhet dröjde sig kvar på min näthinna

när jag tog mitt femåriga barnbarn i handen och steg av tåget

lika lätt; del 21

Jag trodde väldigt länge, för länge, att man kunde tänka sig igenom livet, att man kunde bestämma sig och sedan bara köra.
Ingen hade ju lärt mig att det finns något som heter känslor, något som heter självbevarelsedrift. Jag visste inte att det fanns en gräns för vad man orkar, för vad man kan utsätter sig för.
Jag vilade mycket när jag var barn, fick en hel del uppmärksamhet när jag var sjuk. Jag minns att mamma köpte godis till mig, god choklad och frukt, annans på burk. Hon var snällare då, kan jag minnas nu efteråt.
När jag blev äldre, med en man som inte gjorde mer än nödvändigt, jobb och tre små barn, upptäckte jag att jag kunde och orkade. Jag var otroligt duktig, faktiskt. Ni, som läst mina tidigare inlägg om min uppväxt, drar kanske samma slutsats som jag nu gör- jag har sökt bekräftelse. Hela tiden har jag flyttat min gräns, ju mer jag förstod att jag klarade, desto högra krav ställde jag på mig själv.
Till slut lyckades jag sätta mig i en situation, som jag vare sig kunde tänka mig ur eller jobba mig ur. Jag rusade med huvudet före in i den imaginära väggen.
Jag kunde inte längre bestämma mig för hur det skulle bli. Jag var tvungen att sätta mig ner på min bak, ta små steg och vara glad om jag hade råd att dela en pizza med min dotter fredag efter lön. Sakta arbetade jag mig tillbaka, vingliga steg först, sen stabilare och så försökte jag springa igen, gick ner på knä, reste mig, gjorde samma sak, fast i mindre omfattning. Gång på gång på gränsen till vad jag förmådde.
Nu har jag fått en sista chans av den som stakat ut mitt öde och nu tror jag det kommer att gå, för hjärnan varnar, hjärtat varnar och elden i själen flämtar och jag jobbar inte mer än att jag hinner lyssna på varningssignalerna.
Men det var inte lika lätt som jag trodde...tack och lov...kanske...

Vädret hjälpte inte...

"det blåser inte alls idag
löven rör sig inte" sa hon
från sin plats vid köksbordet

"om det kunde vara sol någon dag"
sa hon och tittade ut genom köksfönstret
"det är jämt så mörkt och trist"

"det ser så varmt ut,
om det ändå kunde fläkta lite"
sa hon och gluttade på köksgardinen

"jag ska gå ut lite, när vädret blir vackrare"
sa hon, och slog upp en kopp kaffe

tillit; del 20

tillit har jag inte
aldrig fullt ut
alla kan svika
de som inte skall
de som inte bör
det finns en gräns
den är osynlig

lång tid; del 19

Igår var jag och hälsade på min mamma på äldreboendet hon bor på sedan 7 år tillbaka. hon har nyss fyllt 95 år.  Jag hade med mig en fotokalender med hennes barnbarnsbarn, tulpaner i en fin vas och choklad.
Jag vet att hon inte längre vet vem jag är, ändå hoppas jag, på en glimt av igenkännande, en glimt av glädje. Så blev det inte, hon trevar efter chokladen, flyttar sin stol så långt ifrån mig hon kan, och ser närmast förorättad ut.
Minen i ansiktet påminner mig om tiden då jag bodde hemma och inte levde upp till hennes förväntningar. Jag har gjort något fel igen, fast jag ansträngt mig.
Kanske önskar hon att det var ombytta roller, att hon var på besök, att det var jag som väntade på döden, mer och mer orkeslös, mer och mer uppgiven.
Min mamma som satt en ära i att tillbringa 5-6-7 timmar framför spegeln, köpa nya kläder så fort hon önskade, lägga upp håret minst en gång per dag, sitter nu oförmögen att hjälpa sig själv, på något plan medveten om, att livet var inte mer än så...

...och jag är så ledsen för hennes skull...

välfylld; del 18

Mitt självförtroende, min självkänsla har inte varit välfyllt, någonsin - fortfarande kan det eka tomt där det borde vara. Men nu mera kan jag på egen hand fylla upp det relativt fort.

Ingen sa någonsin, som jag minns, att jag var söt eller klok. Där har jag säkert fel, för i så fall hade jag nog inte klarat att kravla mig tillbaka till livet. Men att min mamma aldrig sa något sådant, det är jag ganska säker på. Hon var som ett barn, som ville vara sötast och duktigast.
Nästan hela mitt liv har jag kämpat för att få hennes bekräftelse, att hon med värme i rösten skulle säja "Ingbritt vad fin du blev i den där klänningen" eller "Tänk vad duktig du är med dina barn och vad goda bullar du bakar". Fortfarande gör det ont i hjärtat när jag tänker på det. Oj vad många bullar och köttbullar jag lagat, vad många burkar äppelmos jag gjort och dockkläder jag sytt och stickat, men lika tomt ekade det. Jag tog över mina föräldrars kritiska blick och dömde dagligen ut mej själv.
Jante var ju mycket starkare på den tiden, 1950-60, man skulle inte tro att man var någon, då kunde man bli högfärdig, ett ord som förresten används väldigt sällan nu för tiden.


















Men i min familj var det inte bara Jante, det var en förälders avund mot sitt barn.

förnuftig; del 17

Det förväntades att jag skulle gå förnuftig genom livet, men ingen lärde mig ingredienserna i ordet. Jag menar att ska man vara förnuftig på ett flexibelt sätt, måste man ju vara bekväm med sig själv och sin personlighet. Man måste liksom ha koll på sig, stå med fötterna på jorden. Jag visste ju överhuvudtaget inte vem jag var, vad jag tyckte eller ville. Jag hade ingen aning om att man faktiskt fick säja nej, när någon krävde något av en, som kändes fel. Hur skulle jag då kunna vara förnuftig?

Förnuftiga människor kan göra avvägningar utifrån hur det känns i magen, de kan väga fördelar mot nackdelar, de kan sätta sig själv i första hand. Sådana saker har varit främmande för mig, men så har jag också gjort många oförnuftiga saker.


Ändå ska nog vara glad att jag inte farit än mer illa...så oförnuftigt som jag har tagit hand om mig...

ovan; del 15

Mina föräldrar var ovana vid det liv de så gärna ville vara en del av.
En oäkting från den tiden det fotfarande fanns tukthus och en fattig fiskarson med en suput till pappa. Dessa två trodde att de skulle smälta in bara de hade de rätta attributen. Pappa var med i Odd fellow, kyrkokören och MHF, motormännens helnykterhetsförbund. På den tiden var inte librium och valium narkotikaklassade, utan man kunde äta de pastellfägade blåa och gröna tabletterna utan att räknas som missbrukare. Mamma däremot satt en ära i att göra minsta möjliga, det vill säja hon gick hemma och höll lägenheten ständigt glänsande, minns än doften av Fenom och polish. För övrigt gick hon till stan och handlade varje dag, noga med råvarorna och näsan i vädret, maten skulle vara klar klockan 12.10, då kom pappa hem och åt. Övrig tid pratade hon i telefon med sina systrar och fruarna i umgängeskretsen, samt höll koll på mitt minsta steg, vem jag eventuellt lekt med, vad jag svarat för på frågor i skolan och hur många poäng jag hade på matteprovet, nåde mig om jag inte vara i alla fall näst bäst. Då fick jag ringa till pappas jobb och be honom lugna ner min mycket upprörda mamma.




Jag undrar om de, precis som jag kände, innerst inne, att de inte passade in. att vårt liv var ett spel för gallerierna, som kraschade när ingen såg.