ovan; del 15

Mina föräldrar var ovana vid det liv de så gärna ville vara en del av.
En oäkting från den tiden det fotfarande fanns tukthus och en fattig fiskarson med en suput till pappa. Dessa två trodde att de skulle smälta in bara de hade de rätta attributen. Pappa var med i Odd fellow, kyrkokören och MHF, motormännens helnykterhetsförbund. På den tiden var inte librium och valium narkotikaklassade, utan man kunde äta de pastellfägade blåa och gröna tabletterna utan att räknas som missbrukare. Mamma däremot satt en ära i att göra minsta möjliga, det vill säja hon gick hemma och höll lägenheten ständigt glänsande, minns än doften av Fenom och polish. För övrigt gick hon till stan och handlade varje dag, noga med råvarorna och näsan i vädret, maten skulle vara klar klockan 12.10, då kom pappa hem och åt. Övrig tid pratade hon i telefon med sina systrar och fruarna i umgängeskretsen, samt höll koll på mitt minsta steg, vem jag eventuellt lekt med, vad jag svarat för på frågor i skolan och hur många poäng jag hade på matteprovet, nåde mig om jag inte vara i alla fall näst bäst. Då fick jag ringa till pappas jobb och be honom lugna ner min mycket upprörda mamma.




Jag undrar om de, precis som jag kände, innerst inne, att de inte passade in. att vårt liv var ett spel för gallerierna, som kraschade när ingen såg.