Ingen hade ju lärt mig att det finns något som heter känslor, något som heter självbevarelsedrift. Jag visste inte att det fanns en gräns för vad man orkar, för vad man kan utsätter sig för.
Jag vilade mycket när jag var barn, fick en hel del uppmärksamhet när jag var sjuk. Jag minns att mamma köpte godis till mig, god choklad och frukt, annans på burk. Hon var snällare då, kan jag minnas nu efteråt.
När jag blev äldre, med en man som inte gjorde mer än nödvändigt, jobb och tre små barn, upptäckte jag att jag kunde och orkade. Jag var otroligt duktig, faktiskt. Ni, som läst mina tidigare inlägg om min uppväxt, drar kanske samma slutsats som jag nu gör- jag har sökt bekräftelse. Hela tiden har jag flyttat min gräns, ju mer jag förstod att jag klarade, desto högra krav ställde jag på mig själv.
Till slut lyckades jag sätta mig i en situation, som jag vare sig kunde tänka mig ur eller jobba mig ur. Jag rusade med huvudet före in i den imaginära väggen.
Jag kunde inte längre bestämma mig för hur det skulle bli. Jag var tvungen att sätta mig ner på min bak, ta små steg och vara glad om jag hade råd att dela en pizza med min dotter fredag efter lön. Sakta arbetade jag mig tillbaka, vingliga steg först, sen stabilare och så försökte jag springa igen, gick ner på knä, reste mig, gjorde samma sak, fast i mindre omfattning. Gång på gång på gränsen till vad jag förmådde.
Nu har jag fått en sista chans av den som stakat ut mitt öde och nu tror jag det kommer att gå, för hjärnan varnar, hjärtat varnar och elden i själen flämtar och jag jobbar inte mer än att jag hinner lyssna på varningssignalerna.
Men det var inte lika lätt som jag trodde...tack och lov...kanske...
Fin bild av dig!
SvaraRaderaTänkte med en gång då jag läst din text att nu är väggen nådd. Du reser dig upp och vill så mycket bra men ... Du kom till insikt om att världen ska ses och då kan man inte rusa på. Vara i varandet. Se och observera. Naturen är en fantastisk källa som kan lära oss mycket av varandet via att vara där och lära sig att se. Livet är fantastiskt och bjuder oss på så många av gratis saker. Lycka till med att äntligen finna ditt eget ro i din egen själ. Bra skrivet! /kram
Så himla bra! Att likna livet vid vingliga steg, pröva att springa och sedan falla på knä. Hoppas du kommer dela många pizzor med din dotter och springer obehindrat resten av vägen. Kram
SvaraRaderaStarka texter du levererar - verkligen!
SvaraRaderaVi var nog alla varit där, där vi trodde att vi kunde planera livet och sen skulle det bara bli så...
SvaraRaderaBra skrivet! Vi matas ständigt med att bara man vill så klarar man allting och det är viktigt att ha mål och uppfylla dem.
SvaraRaderalivet är ingen solskensresa. Ett stort problem är att det inte är rättvist. Vi väljer inte var vi ska födas. Vilka föräldrar vi får. De första åren är superviktiga. Det är då vi ska få instrumenten, tryggheten, kärleken och många andra baskunskaper för att få ett så bra utgångsläge som möjligt. Ändå kan allt förändras på en nanosekund. Eller vid fel förhållande. En olycklig kärlek, en olycka, ett mörkt läkarutlåtande m.m. Under resans gång lär vi oss av misstag. Ändå blir vi aldrig fullärda och den där väggen. Första gången är jag övertygad om att den är osynlig. Kram Bosse
SvaraRadera