lång tid; del 19

Igår var jag och hälsade på min mamma på äldreboendet hon bor på sedan 7 år tillbaka. hon har nyss fyllt 95 år.  Jag hade med mig en fotokalender med hennes barnbarnsbarn, tulpaner i en fin vas och choklad.
Jag vet att hon inte längre vet vem jag är, ändå hoppas jag, på en glimt av igenkännande, en glimt av glädje. Så blev det inte, hon trevar efter chokladen, flyttar sin stol så långt ifrån mig hon kan, och ser närmast förorättad ut.
Minen i ansiktet påminner mig om tiden då jag bodde hemma och inte levde upp till hennes förväntningar. Jag har gjort något fel igen, fast jag ansträngt mig.
Kanske önskar hon att det var ombytta roller, att hon var på besök, att det var jag som väntade på döden, mer och mer orkeslös, mer och mer uppgiven.
Min mamma som satt en ära i att tillbringa 5-6-7 timmar framför spegeln, köpa nya kläder så fort hon önskade, lägga upp håret minst en gång per dag, sitter nu oförmögen att hjälpa sig själv, på något plan medveten om, att livet var inte mer än så...

...och jag är så ledsen för hennes skull...