slemmig

Ut kom det en slemmig blodig klump, alldeles för tidigt, alldeles för liten.
Maken hade hittat hennes lilla väska, förstått hennes plan, öppnat den och funnit lindor, några små skjortor och en virkad filt. Han la ihop 1 + 1 och allt stod plötsligt klart för honom, lögnerna, smusslet, pigornas fniss...
När hon kom in i salen stod han beredd med ridpiskan. Hon kände adrenalinet stiga, hjärtat bankade, ögonen vidgades, kinder och hals blossade röda. Mannen såg inte på henne, han fixerade blicken på en prick ovanför hennes huvud när han började tala till henne. Med låg oengerad stämma, talade han om vad han visste, hur han såg på henne och vad som skulle bli hennes straff.
Hon fick lägga sig övar bänken han brukade använda för spöstraff, hon fick dra upp kjolen, dra ner sina benkläder. Hon skulle räkna och tacka. Han slog och slog, mer och mer ilsken och vred. Till slut slängde han ner henne på golvet, en tjutande rödgråten flicka, måttade spark på spark mot hennes mage, spottade på henne och skrek hora med sin mest myndiga predikoröst.
Så rann livet ur henne, ingen fick komma in och hjälpa, ingen fick badda hennes panna, trösta och hålla om, ingen fick ta adjö när livet rann ur henne.

vårtanka

blå skymning, grillos
måsens skri, koltrastens sång
luften är råkall
andas osedda förväntning
träningsmatchen i fotboll

tyckte inte om

Hon tyckte inte om hans hårda obevekliga händer, hans kalla isblå blick. Hon tyckte inte om hans röst, hans krävande läppar, hans stora fötter. Inget tyckte hon om...hur hade hon kunnat böja sig för föräldrarnas önskan? Det var ju sitt liv hon satte på spel, sina drömmar, sina förmågor.
Hon hade drömt om spirituella samtal, långa lata kvällar i goda vänners samvaro, en älskares mjuka händer och läppar. Hon hade drömt om att få utbilda sig, hon hade ofta fått höra att hon var intelligent för att vara en flicka, och ändå utsatte de henne för detta. Om hon bara sagt nej, nej, NEJ!

svar

Hon väntade på ett svar... han hade lovat lägga en vit sten på grindstolpen under nästa fullmåne.
Hon hade packat en liten ränsel med det som skulle behövas inför barnets ankomst.  Han hade en  stor gård uppe i Dalarna, och där fanns det mest nödvändiga, som linne, kjortlar och benkläder. Han hade beskrivit allt det fina som väntade henne. Hon skulle få bli husmor på en stor välmående gård, hon skulle ha pigor och drängar, regera över en vacker mansbyggnad med stora salar, vackra bonader och massor av silver, sist med inte minst skulle hon ha en man som älskade henne. Allt detta fyllde henne med glädje, med en djärvhet hon inte tidigare känt.
Men fullmånen kom och gick, hennes mage växte, men inget vit sten syntes till...

Mindes

Hon mindes somrarna med kusinerna, kunde ännu känna doften av kaprifol. Saft i bersån, mormors vinbärssaft, den syrliga smaken, den vackra färgen. Skratten, tjuten när morfar jagade dem, mormors sträva varma hand mot kinden när de var ledsna. De långa ljusa kvällarna, med bad i ån, smörgås och mjölk på verandan och så krypa ner i utdragssoffan med Sofia, bästa kusinen. Allt kom till henne medan livet sakta rann ur henne...

lögn

Hon levde i en bubbla av lögner, inte bara hon förresten, allt runt henne var byggt på lögner. Det enda sanna var smärtan när han slog henne, våldförde sig på henne, förnedrade henne. Den smärtan kunde inte lindas in i vackra ord, den hade ingen doft av rosor eller Guds kärlek.
Skulle hon blunda för lögnerna, fortsätta "låtsasleva" i den värld de skapat för åskådarna eller skulle hon resa sig upp och bara gå...?

Hämtade

När de hämtade doktorn var det alldeles för sent, allt blod hade runnit ur henne för längesedan. Maken och Gudsmannen hade bett böner, gjort handpåläggningar, besvurit henne att vakna allt medan blodet rann ur henne.
Värkarna hade börjat tidigt på morgonen, hon hade ett inte gjort något för att stoppa dem. Istället hade hon farit runt som ett yrväder, piskat mattor, knäskurat salens golv, bitit ihop, så ingen skulle förstå. Kyrkoherden hade glatt sig år den lille arvingen, föräldrarna hade börjat sticka sockor och tälja barkbåtar, pigorna hade lett i mjugg. Men bara hon visste hur det var ställt, att sonen inte skulle ha kyrkoherdens blåa ögon.