att glömma

du vet inte längre
låtsas att du minns
men din hjärna har glömt
barnbarnens namn skymtar i dimman
säger att du minns
ler när jag kommer

nu kan jag inte längre fråga
bara älska dig för den du är

regn

rent svalt smekande
träden lyfter sina ansikten

vätan tvätta bort soldammet
sakta stumt strilar det
oavbrutet, ihärdigt
faller in i den långsamma takten
hjärnan tömmer sig
andningen saktar ner
själen harmonierar

sällskap

lämna mig ifred
naturen
och
havet är mina vänner
bara i tystnaden
kan jag höra min röst

finns ingen plats i glada sällskap
jag är en öde ö
befruktar mig själv

något värre

det kan alltid bli värre...
vi kan helt gå över
till att kommunicera
via styrkekramar på facebook.

en famn

jag blundar
känner Dina armar
trygg i Din famn
min mage
mina bröst
Din varma kropp
min näsa mot Din skäggstubbiga kind
där är mitt hem

klottra

på hennes papper
klotter
det onda i hennes själ
taggiga mönster
katter med smala ögon
ögon med ångeststänk
avtryck i min själ
tyngd åt min dag

avsluta

avslut är slutet 

brottet på linjen

som rann på

aldrig mer tillsammans

bittra tårar

sårig saknad

ånger

ilska

sorg

någon gång måste det ske