förståelsens krokiga stig

lördag 21 november 2009

att falla

För fem år sedan föll jag från mina höga hästar för sista gången, då hade jag under en femårsperiod stupat i backen upprepade gånger. Jag var ledbruten, blåslagen, sargad till kropp och själ, oförmögen att sätta stopp, ända tills en man bokstavligt slet ner mig och beodrade mig att sluta med mitt självdestruktiva beteende.
Jag var den duktiga, den lyckade, den som aldrig gjorde några misstag, jag var beredd att betala med min själ bara jag inte blev avslöjad som mänsklig.
Nu sitter jag här i all min skröplighet, med mina ärr, mina sår, mina tvivel och är tacksam för att jag föll i backen, då för fem år sedan.

3 kommentarer:

  1. Din omgivning utnyttjade säkert din duktighet och bekräftade därmed din personlighet - den perfekta. Hur ska man komma ur ett sådant förväntansgrepp utan att det gör ont.

    SvaraRadera
  2. Ibland måste man landa hårt för att få insikt.

    SvaraRadera
  3. Den n känslan beskriver du bra!

    SvaraRadera