förståelsens krokiga stig

söndag 9 januari 2011

svalt

hon var alltid lika svalt ointresserad när vi träffades
själv betedde jag mig som en svansviftande krypande valp
berättade på ett nedlåtande raljerande sätt
om vad jag gjort sedan sist
skrattade åt mina nederlag,
pekade finger åt mina fadäser
allt medan hon tittade på mej
med lätt höjda ögonbryn och en överlägsen krökning på överläppen
ännu mer fick hon mig att anstränga mig
förminska mina framgångar
förstora mina nederlag
för att vara till lags
för att få svalkan att vika för en varm okontrollerad vindpust

12 kommentarer:

  1. Känner igen väl igen mig. Vrider och vänder för vara till lags. Stor risk att misslyckas. Mycket bra beskrivet.

    SvaraRadera
  2. Tack Ethel, skönt att inte var ensam med denna taskiga vana!

    SvaraRadera
  3. Jag hu vad man beter sig.. Underbar bild, lika talande som texten.

    SvaraRadera
  4. Dags att byta umgänge. Bättre med människor som lyfter. Förhoppningsvis bara en puff. Bra skildring!

    SvaraRadera
  5. Ja Feffe - till största delen förgången tid.

    SvaraRadera
  6. Usch ja, varför blir det så i sällskap med vissa? Skönt att höra att du har det mestadels bakom dig.

    SvaraRadera
  7. ...blir illa berörd av texten, situationen, känslorna! Bra beskrivet!!!

    SvaraRadera
  8. Ja, vad gör man inte. Byter umgänge definitivt ;) Bra.

    SvaraRadera
  9. håller med, byt umgänge. Eller var riktigt ärlig.

    SvaraRadera
  10. Stark text. Älskar förresten ditt namn på bloggen!

    SvaraRadera
  11. För mig blev det nästan lite omskakande att läsa alla förfärade kommentarer här. Känner nämligen igen mig massor:)
    Svinbra

    SvaraRadera