förståelsens krokiga stig

söndag 14 februari 2010

Förälskelse

Jag luktar på din duschcreme, lukten sänder minnen till min kropp
den får min blick att bli simmig,
mina läppar att öppna sig och längta
mina bröstvårtor att styvna och underlivet att vakna.

När jag sitter vid köksbordet med min ensamma frukost minns jag
äggen jag kokade, kaffet jag hällde i din kopp, brödet jag rostade.
Jag begraver mitt ansikte i de gula tulpanerna som pryder den mörka träskivan
och önskar att jag fick möta din blick där på andra sidan bordet.

Jag kryper upp i soffan, sveper en filt om min frusna kropp
minns dina starka armar, dina varma smekande händer
din lukt av tvål i halsgropen
dina hårda muskler och mjuka hud.

Och jag ler..............

4 kommentarer:

  1. Precis, man fryser när man är ensam, känner sig sorgsen men ändå ett leende...

    SvaraRadera
  2. Ja, minnen... sånt gör både ont och tröstar. Vackert! Och att leendet finns där...

    SvaraRadera