förståelsens krokiga stig

torsdag 2 december 2010

Mentor

Ska inte föräldrar vara ett slags mentorer?
Veta hur man gör, liksom?
Lära barnet att känna?
Rätt och fel.
Glädje och ledsenhet.
Ilska och sorg.
Ska man inte få lita på det man känner i magen?
Visa det som speglar sig i ögonen?

Aldrig fick jag känna
min ilska och sorg förnekades
min glädje och sorg ironiserades
min känsla för rätt och fel
förstördes av fegt kryperi.

En docka, ett olevande barn  
- gör det andra vill att du ska göra,
- säj det som andra vill höra
förneka dej själv annars dödar vi din själ!

Med sådana mentorer är det svårt att lära sig livets gåtor
svårt att känna sig levande
Med sådana mentorer blir livet lätt ett spel
en ständig vandring i irrgångar
Med sådana mentorer är det svårt att hålla hjärtat glödande
och blicken levande.

4 kommentarer:

  1. Klokt. Tur att man får rå om sig själv när man är vuxen.

    SvaraRadera
  2. usch, ja så vill man inte vara.
    bra text

    SvaraRadera
  3. Ja om man har den insikten har man kommit långt redan där. Som du säger, som barn borde man kunna lita på att ens föräldrar lär en livets svåra, men men så är det sällan.

    SvaraRadera