sitter

ryggen är stel och tjurig
gammal så klart
illa hanterad
billig IKEA stol
med benen prydligt ihop
instuckna under det fina 
ergonomiskt felaktiga skrivbordet
hjälper inte den stela ryggen.

halv

är jag halv utan dej
eller
blir jag mera hel med dig
lagar du de trasiga kanterna

Försvann

Tanka

grått, svart, brunt, regnblankt
strimmor av guld är sällsynt
röd glittrande julprotest
revor i gråsvarta moln
vill lysa upp december

Mannen står på förstubron rakt under istapparna

mannen står på förstubron rakt under istapparna
jag står i mitt köksfönster och iakttar honom
en känsla av igenkännande...
nu ser jag
det är min gamle chef, han som såg till att jag blev svartlistad och ovälkommen på alla arbeten jag sökte,
tänk, han röker fortfarande
han är inte speciellt rädd om sig...

bunden

bunden till er
av osynliga trådar
av skam
av skuld
av förtryck
bunden till er
av osynliga trådar
av samvete
av krav
av villkorad kärlek

Platsen

oro 

stress

på sin vakt 

inte våga planera

inte kunna vila i nuet

rädd för intrång

rädd att någon klipper sönder hennes dag

inte ta stunden som den kommer

måste planera

måste vara beredd

någon kan ringa

någon kan kräva 

var finns platsen där hon kan finna  ro

Nu är jag snart i mål...

Bitarna faller på plats, Hilde ser allt klarare hur vägen sett ut, den väg hon famlat sig fram på. För 15 år sedan var hon en fasad, ett tomt ämbar, i mycket ett oskrivet blad. Hon har nu skrivit på bladet, suddat, skrivit om, strukit över, provat sig fram, läst och förkastat. Hilde har haft en bild av hur en kvinna ska agera, vad hon ska ha i sitt liv för att räknas, hon har sökt efter lycka och harmoni genom betraktarens ögon. Hon har tvingat sig till aktiviteter som man bör delta i, gått ut och roat sig, kommit hem sent och låtit dagar slösas bort på bakfylla och ångest, trötthet och håglöshet. Hon har visat ett krampaktigt leende, omgett sig med vänner som behöver ett glas rött för att öppna sig, försökt njuta av en ljummen sommarkväll på uteserveringen, för så ska det vara. Räknat kommentarer och gilla markeringar på facebook, kommenterat fyndigt, med inlevelse och små emoijs. Velat vara den som hyllas och bekräftas, den som alla vill ha till vän.

Nu rensar hon bland bitarna i livspusslet och sakerna i lägenheten, det ska skalas rent, det ska bli enkelt och genuint. Vänner ska få skilja ut sig, aktiviteter ska inte längre bockas av och redovisas på facebook, minnen ska gås igenom och bedömas.

Dagarna ska levas varsamt, stegen ska tas med försiktig målmedvetenhet och ett lyssnade inåt.

Hilde har länge vetat vad som är bra för henne, men tvingat sig till ett annat agerande för att passa in, kanske bli den kvinna hennes mamma varit stolt över… Kanske kan hon nu få ro i sitt hjärta, hon kan hålla sig till sin väg…låta vägen vara så enkel att hon orkar gå den. Kanske kan hon över tid ta till sig fler aktiviteter, som ger sinnesro, men just nu är det det avskalade som gäller. Nu ska det sista huset byggas, det som ska stå i slutet av den vackra krokiga vägen, där inte ett steg varit onödigt.