Att gå i ide´

Jag upplever att jag med jämna mellanrum går i ide´ det vill säga min inre kompass slutar fungera. Den visar ingen riktning eller ens ett försök till riktning. Det enda jag förstår är att det är dags igen, dags för uppbrott, dags för nyorientering. Återigen ligger jag i min soffa och stirrar i taket, tål ingen musik, vill inte träffa människor, kan inte koncentrera mig.
Jag åker ut till hästen, gör det jag ska där, orkar inte göra middag utan lever på varma smörgåsar med ost, sitter vid datorn och chattar ett tag, vandrar vidare till TVsoffan och skrattar åt mina vänner, 2 och1/2 män, löser mord tillsammans med Bones, CSI och kommisarie Dagleish och sover sover sover. Inte en vettig medveten tanke inom synhåll.
Helt plötsligt, en dag, vaknar jag, det klarnar, jag känner glädje, får energi, ser vad jag måste göra, trots att det är tungt, trots andras ifrågasättande och motstånd.
Aldrig får jag lugn aldrig blir jag klar - hela tiden nya utmaningar, nya klargöranden, gränsättningar och avsked.
Så liten tid så mycket att göra...........

tre frågor om min livsstil-

Jag har ingen livsstil- jag lever på ett av de sätt som står mig till buds. Jag försöker prioritera de relationer till människor och djur som ger mig energi. Jag lever så snålt som möjligt för att hindra mig från att bli för uppslukad av ett jobb och jag försöker undvika kontakter med det sociala välfärdsnätet i möjligaste mån. Jag letar dagligen efter nya sidor hos mej själv och försöker så gott det går leva ett liv jag kan vara stolt över idag och då jag ska lämna jordelivet.
Ingen frågar varför jag väljer detta sätt, men jag ser i deras ögon och hör på deras kommentarer att de utgår ifrån sej själva och då kommer mina val till korta.

något fiffigt

Är inte hela livet en fiffig konstruktion, det vill säga om vi låter bli att tro att vi ostraffat kan styra över det som inte är vår personliga egendom? Jag menar om vi slutar springa runt och jaga statusprylar och bete oss som jorden vore vår egen sophög.
Tänk på skogen - hur den har förmåga att att ge oss frid, tystnad, avskildhet, syre och även mat, om vi ger oss tid att ta emot och uppskatta.
Vattnet, det söta och det salta, likadant - fyller många funktioner för oss.
Luften, som vi gärna tror är oändligt, djuren, de vilda och de tama, även dem behandlar vi som någonslags själlös egendom.
Relationen till vår nästa, som kan bli så underbart livgivande, så utvecklande, har vi en tendens att slarva bort med skvaller, mobbning, maktövergrepp.
Allt är egentligen så fiffigt anordnat om vi bara tog hand om de möjligheter vi har till ett bra liv i samklang med och respekt för naturens gåvor till oss.

En ritual

Hela dagen, till och från, har jag funderat över ritualer, har jag några ritualer? Hade mitt liv sett annorlunda ut i dagsläget om jag haft fler ritualer? Jo det är klart, vissa ritualer har jag- borstar tänder, tvättar mej, klär på mej, äter musli med fil och tar en kopp kaffe. Men ibland bryter jag även detta för då tar jag en hembakt muffins eller bulle till kaffet, men det gör jag bara när jag anser mig förtjänt av det - jobbat hårt fysiskt dagen innan, gått en långpromenad eller om det bara är synd om mej; fast sååå synd om mej är det sällan, tyvärr.
Men åter till frågan - skulle mitt liv sett annorlunda ut idag om jag haft fler ritualer?

Hallå!jag håller ju just på att införa en väldigt bra ritual i mitt liv- jag försöker att varje dag skriva på min blogg om SkrivPuffens utmaning. Eller är det en rutin?Det vikrtiga är dock att något författas varje dag!

att falla

För fem år sedan föll jag från mina höga hästar för sista gången, då hade jag under en femårsperiod stupat i backen upprepade gånger. Jag var ledbruten, blåslagen, sargad till kropp och själ, oförmögen att sätta stopp, ända tills en man bokstavligt slet ner mig och beodrade mig att sluta med mitt självdestruktiva beteende.
Jag var den duktiga, den lyckade, den som aldrig gjorde några misstag, jag var beredd att betala med min själ bara jag inte blev avslöjad som mänsklig.
Nu sitter jag här i all min skröplighet, med mina ärr, mina sår, mina tvivel och är tacksam för att jag föll i backen, då för fem år sedan.

Att fly--vad annat har jag gjort.

Innan skolan blev en del av mitt liv, flydde jag ut till ladugården, satt i den stora ardennerns spilta, gömd för all krav på att vara den perfekta förlängningen av mina föräldrar.
I skolålder tjänstgjorde boken som min flyktväg, Cherry Ames, Kitty, Vi fem, Svarta Hingsten och senare Borta med vinden. Jag levde i den värld boken gav mig, glömde kraven på att vara bäst i klassen, populärast bland flickorna, mammas väninna och förtrogna.
Jag flyttade hemifrån, till högskolan, studentkorridoren, pojkar och billiga viner, levde i en pseudovärld, där verkligheten inte släpptes in.
Drömde om ett äktenskap som skulle förverkliga mig, besvikelsen flydde jag ifrån in i vinets dimma, gömde mig bakom duktighetens fasad.
Så mycket sorg, så många misslyckanden behövdes för att sätta stopp för min flykt, för att få mig att stanna upp, förstå och acceptera att den verklighet jag skapar av egen kraft är den sanna.

Något klibbigt

Mina tankar för mig till spindelväv, ett stort, på håll vackert nät, men som man går rakt in i o som lägger sig som en klibbig duk full av smådjur och droppar av fukt.
Ett sådant där nät som man får panik av när det söker sig ner över munnen, över näsan, som en grå, svartprickig mössa på håret.
Det påminner om dessa människor som nästlar sig in i ditt liv, som som lägger en tjock ogenomskinlig hinna
över din glädje, kärlek, styrka, som suger i sig ditt mörkröda livskraftiga blod o lämnar dig kraftlös och modfälld inspunnen i en puppa.