omedvetet såra

Jag ser dig sitta med tårar i ögonen, munnen ihoppressad

varför kan jag aldrig tänka efter, ta det lugnt

allt måste ur mig med en gång

Visst hade det kanske varit en kul kommentar

OM

du inte två dagar tidigare i förtroende sagt vad du skämdes allra mest för

OM

jag inte sagt att jag verkligen förstod

Jag ser hur illa jag gjort och jag skäms,
kniven i min mage vrids runt, varv på varv på varv
önskar att jag kunde smeka bort sorgen i ditt ansikte
önskar att mitt hjärta kunde ta över smärtan i din själ
önskar att jag fick det sagda osagt

J

Januari Jesus Jorden Jul Jag Jaså Jordmor Janus Juni Juli Jumbo

Januaridagen var vacker, solen sken, snön och rimfrosten gjorde skogen rentvättad i gnistrande vitt. Träden var som litografier, stramt vita och svarta. Marken som en ullig vit filt med små spår i. Alla ljud dämpades av snöns mjukhet. Allt gammalt fult trasigt låg omsorgsfullt begravt.

Jorden vilade, den hade gått i ide, allt var fruset djupt ner i marken, den andades sakta sakta, bidade sin tid.

en kod

Hon kunde inte koden
den som de andra kvinnorna i rummet hade insupit med modermjölken
hon visste inte hur man satt - med knäna tätt ihop
hon visste inte hur man höll koppen - med spretande lillfinger
hon visste inte att man tuggar med stängd mun och tar små bitar
hon visste inte att man inte avbryter, inte skrattar högt, inte pekar, inte har för kort kjol och för urringad blus

Ingen hade lärt henne hur man umgås, lärt henne att umgås är inget man bara gör
- det finns regler och koder för sådant

Ett mantra för mitt skrivande

Mitt mål är att formulera mej sparsmakat men ge känslan av en hård knytnäve eller sprittande fjärilsvinge  i mellangärdet
För att nå dit behöver jag finna harmoni, lugn och ett sinne som klart rinnande källvatten
Jag måste ge mig och mitt inre tid, glädje, omsorg, vila och nya positiva upplevelser
Jag måste hitta min väg i livet och våga stå fast vid den
Leva så att min kreativa intuitiva sida får det utrymme den så väl förtjänar
Ge mig tid till detta varje dag resten av livet

lyhörd

hon märker när jag är spänd
hon reagerar då jag uppmärksammar något
hon blir osäker när jag är ledsen och uppgiven
hon står lugnt på gången när jag mår bra
hon försöker alltid göra sitt bästa
hon litar på mig och jag på henne
korta stunder är vi i fullständig harmoni
lyhörda för varandra

det bästa som hände igår......

Fem veckor sedan jag red, förkyld, trött, huvudet i en ostkupa.
Vill inte, kallt och snöigt, armar som spagetti efter mockningen.
Jobbigt att hacka bort snö ur hovarna, trassla ut svansen, lägga på sadeln som väger 20 kilo minst.

Nä nu får det vara slut på gnället........

Världens finaste häst står snällt uppställd på stallgången,
Den gyllenbruna håremmen glänser trots alla vintertäcken och stalltäcken
Hon gnider sin mule mot min axel, nafsar lite kärvänligt och slickar mej på handen
Jag borrar in näsa i hennes hals andas in lukten och värmen och känner hur otroligt mycket jag älskar henne

Eftersom vi båda har en tendens åt det stirriga hållet stannar vi i den välkända paddocken,
snön är halvmeter djup och benlyften blir höga
Hon frustar men böjer på halsen och tuggar på bettet, våra ansträgningar i höstas var inte förgäves
trots att hon inte tränat dressyr mer än något halvår gör hon villigt det jag ber henne.
Vi försöker oss på en trav, det går i flygande fart med höga knäuppdragningar till halsen,
hon är inte varmblod för inte.

Båda blir trötta ganska snart, men tillfredsställda.
Nu är det inte kallt längre, snön är inte lika blöt och kroppen känns starkare och gladare.

att halka efter

Redan i moderslivet halkade hon efter.
Oönskad oälskad bara till besvär.
Huset redan fullt av ungar, inte en mun till att mätta
Inte en unge till som kräver uppmärsamhet, som kräver kärlek.
Ingen hade tid, ingen hade lust att hjälpa den lilla ut i samhället.

I skolan sa man att hon var udda, ful och lite efter,
Alla hade bästisar, alla hade My little pony på tröjan - utom hon
Vi har inte råd, gnäll inte din djävla bortskämda unge.
Se till och diska nu- något ska du väl göra för att jag föder dej

På mödravårdscentralen hade man kunnat se att hon skulle halka efter
men ingen vågade, orkade bry sig
Man gömde sig bakom lagar, brist på resurser - varför ska jag, någon annan kan väl, det finns ju inga synbara brister.

Egentligen

har jag ju det så himla bra - jag menar jag är ju frisk.
Vad är egentligen mer värt än en funktionsduglig kropp och själ?
Vad är egentligen mer värt
-än att att kunna röra sig fritt och obehindrat,

-än att känna doften av fuktig skogsmark,

-än att höra fågelsång en tidig vårmorgon

-än att se den första tussilagon

-än att känna smaken av solvarma jordgubbar

-än att känna en mans händer på sina bröst, vibrationerna i underlivet

-än att känna glädjen kvillra i kroppen?

ett erbjudande

Tänk att få ett erbjudande om en ny chans, ett nytt liv.
En ny man, en ny utbildning, en ny kropp
varför inte nya föräldrar, nya intressen, en ny personlighet.

Är det det jag vill?
Är det det jag vill när mörkret sänker sig över min själ,
när jag gråter mig till sömns
när jag med missnöjd min granskar min bild i spegeln?

Kanske det vore bättre om ett erbjudande att acceptera att livet blev som det blev
ett erbjudande om att få känna tacksamhet varje dag för allt det fina jag fått uppleva
tacksamhet för alla lärdomar jag gjort och tacksamhet för för den kärlek jag kan ge och få i förhållandet till  mina närmaste.

att hjälpa

Jag vill så gärna hjälpa, ge av det lilla jag har.
Jag glömmer så lätt bort att jag måste ha lite kvar själv, för att överleva.
Vissa människor utnyttjar min vilja att hjälpa, de dras till mej och jag till dem
och en ohelig allians kommer till stånd, en allians där jag alltid är förlorare.

Jag förstår att jag har en tendens att hjälpa fel människor, de som ingen kan hjälpa, de som är omättliga.
Jag blir utnyttjad i min iver att hjälpa,
i min iver att vara duktig,
i min iver att få bekräftelse.
i min iver att bli accepterad.

att sända ut signaler

ingen kunde missta sig på vad hon tyckte om rivalens intåg
temperaturen i rummet sjönk märkbart
rösten knastrade som sockerkorn  mellan tänderna
hållningen stelande och armarna virades som taggtråd runt bröstkorgen
allt utstrålade otillgänglighet, fiendeskap

Den avskydda krympte ihop
axlarna höjdes som i försvar
ryggen kröktes
armarna hölls tätt intill kroppen och fingrarna knöts inne i händerna
kinderna blossade och blicken sänktes

alla som druckit upp sitt kaffe skyndade ut ur rummet

att orsaka

att orsaka sorg genom ett ovänligt ord
att orsaka hat genom falskhet och illvilja
att orsaka utmattning genom att ge bort sin tid
att orsaka oro genom att vara otydlig
att orsaka tillitsbrist genom att vara falsk

att våga ge sig själv tid och känna sinnesro
att våga glädjas åt solens värme och känna tillförsikt
att våga ta emot och känna tacksamhet
att våga satsa för att uppfylla drömmar