ingen kunde missta sig på vad hon tyckte om rivalens intåg
temperaturen i rummet sjönk märkbart
rösten knastrade som sockerkorn mellan tänderna
hållningen stelande och armarna virades som taggtråd runt bröstkorgen
allt utstrålade otillgänglighet, fiendeskap
Den avskydda krympte ihop
axlarna höjdes som i försvar
ryggen kröktes
armarna hölls tätt intill kroppen och fingrarna knöts inne i händerna
kinderna blossade och blicken sänktes
alla som druckit upp sitt kaffe skyndade ut ur rummet
En sådan fienskap kan man känna utan att något sägs, det vibrerar i luften. Vem ska man tycka mest synd om? Egentligen.
SvaraRadera