Fem veckor sedan jag red, förkyld, trött, huvudet i en ostkupa.
Vill inte, kallt och snöigt, armar som spagetti efter mockningen.
Jobbigt att hacka bort snö ur hovarna, trassla ut svansen, lägga på sadeln som väger 20 kilo minst.
Nä nu får det vara slut på gnället........
Världens finaste häst står snällt uppställd på stallgången,
Den gyllenbruna håremmen glänser trots alla vintertäcken och stalltäcken
Hon gnider sin mule mot min axel, nafsar lite kärvänligt och slickar mej på handen
Jag borrar in näsa i hennes hals andas in lukten och värmen och känner hur otroligt mycket jag älskar henne
Eftersom vi båda har en tendens åt det stirriga hållet stannar vi i den välkända paddocken,
snön är halvmeter djup och benlyften blir höga
Hon frustar men böjer på halsen och tuggar på bettet, våra ansträgningar i höstas var inte förgäves
trots att hon inte tränat dressyr mer än något halvår gör hon villigt det jag ber henne.
Vi försöker oss på en trav, det går i flygande fart med höga knäuppdragningar till halsen,
hon är inte varmblod för inte.
Båda blir trötta ganska snart, men tillfredsställda.
Nu är det inte kallt längre, snön är inte lika blöt och kroppen känns starkare och gladare.
Låter underbart
SvaraRadera