bara en emellanåt dunkel och trång stig,
när sommaren gick över i höst, förvandlades stigen till en tunnel i berget
en tunnel som svagt sluttade neråt, mot ett kompakt mörker-
Jag märkte inte att jag plötsligt gick alldeles ensam, att mörkret tätnade alltmer,
att jag slutade tänka ljusa glada busiga tankar, livsleda blev min följeslagare.
När året gick mot sitt slut och mörkret var ogenomträngligt
blev läget akut, jag hade gått vilse och skulle aldrig hitta ut utan hjälp.
Kanske har denna höst/vinterdepression haft en poäng, låtit mig uppleva en skräck för att inte orka,
en skräck för att till slut inte se någon utväg,
visat mig att det är tillåtet att be om hjälp, att vara svag och ofullkomlig.
Vacker skildring av vägen ner samtidigt som du använde dagens ord.
SvaraRaderaBra beskrivning!
SvaraRaderaEn fin skildring som blir allt mörkare, men tänder en strimma hopp i slutet.
SvaraRadera*vill tycka synd om* och *skicka styrkekramar* och ett bravo för insikten om att hjälp är ok att ta emot. :)
SvaraRaderaBra skildrat, just att man inte ser hur vägen förändras förrän det är för sent. Tecknet / gör det svårare för mig att distansera mig från texten, det blir du, författaren som är jaget. Inte säker på vad det beror på och inte heller något du behöver bry dig om, bara en reflektion från min sida.
SvaraRaderaSom tur är har jag inga tankar åt det här hållet, och tackar min skapare varje gång jag läser något så ångestfullt som detta. Min hals känns hopsnörd av återhållen gråt och mitt hjärta värker av medlidande.
SvaraRaderaVet att det finns ett hopp, en ljusning, en väg ut ur tunneln.
SvaraRadera