leende

Leendet var till och med så falskt att jag avslöjade det. Jag, som gick på minsta lilla spelade vänlighet, som trodde alla om gott. Men den här gången gick jag inte på det. Jag ville inte längre hjälpa till att stadga upp hennes ekonomi och innerst inne dåliga självkänsla. Varje månad räknade jag på inkomster och utgifter och försökte dela upp mina stackars kronor på det jag måste betala och det lilla jag kanske kunde unna mig. Varje månad gjorde jag scheman, arbetade för att få struktur, för att komma tillbaka.
Det gick bra ända till hon dök upp i mitt liv. Hon lovade att hjälpa mig, att stå på min sida, lyssnade på mina framsnyftade klagosånger, hämtade te och nya kleenex. Jag trodde verkligen på henne, trodde vi delade samma erfarenheter, trodde hon förstod.
Men så en dag visade hon en annan sida, ett annat ansikte. Nu när jag tänker tillbaka var det i samband med att jag träffade Bertil och blev störtkär. Då började en annan sida att visa sig, då var det inte roligt längre, den svaga hade blivit glad, stark och nästan lite väl kompetent. Så hon började dra undan sin uppmärksamhet, kräva betalt för den tid, den kraft som hon lagt ner.
Vid det laget hade jag äntligen förstått att människor, som behövde bekräftelse och energi till sina tomma inre drogs till mig och jag till dem. Nu var det slut!