en ny insikt

satte mig för att skriva av mig och fick en ny insikt, som nu måste prövas... jag är så trött plötsligt har minnen sprungit i fatt mig... igen sorgen värker i mig tårarna rinner så många har gjort mig ont trampat på mig och det som är jag oftast räcker min energi numera min glädje och tacksamhet över nuet men så kommer den grå dimman vällande in tar över, invaderar, suger ut glädjen lämnar ilska, bitterhet, ett ältande av gamla förorättar ett jag som inte är välkommen... plötsligt slår mig en tanke är det kanske för att jag inte välkomnar henne mitt mörka jag som hon använder hela sitt artilleri för att få komma in för att bli en del som räknas som är viktig och välkommen kanske ska jag vända mig om och omfamna henne istället för att försöka springa ifrån henne?