Det var en ljuvlig försommardag, himmeln så där härligt ljust blå, havet stilla och i luften inga andra ljud än ett och annat skri från en fiskmås.
Vägen dit gick genom vackraste kustlandskap, förbi blomstrande små gårdar och skogsdungar med väderbitna vindpinade tallar.
Fläkten i bilen vibrerade nästan av värmen, sätet klibbade mot mina bara lår. Jag satte av radion för att riktigt kunna ta in den njutning som dagen gav mig.
Havet var långgrunt och varmt mot mina bara fötter, hand i hand gick vi mot vårt mål. Stranden låg lite avsides, inte så många besökare, vi hittade snabbt en plats som passade. Vi tog av oss, lät den svala brisen smeka kroppen och njöt av solens strålar.
"Linda vad tycker socialtjänsten om den här planeringen" hörde jag långt borta, när jag just skulle be Leif smörja in min rygg... Jag ryckte till, tittade mig frågande omkring och kände mig ytterst ertappad med olovligt dagdrömmeri.
Haha... Så verklig dagdrömmen var!
SvaraRadera