Vi talade aldrig med varann
då vi kunnat
som taggtrådssårad hud mellan oss
så lätt att riva upp.
Vi pratade,
om barnen, jobbet, hur vardagen gestaltade sig,
men varje samtal var som en vandring på glödande kol.
Det jag velat fråga
gjorde jag aldrig...
Vem var du mamma?
Du gömde dig bakom dina lockar och vackra dräkter
så annorlunda mot mej
Nu är jag 63 år, och man säjer att jag är lik dig.
Det som tidigare var som en kniv i mitt hjärta, gör mig nu stolt nu mamma.
Jag börjar äntligen förstå den kvinna, som var du
Jag börjar förstå vad livet gjort med dig
Jag är den du var bakom alla dimridåer,
du var stark som jag, älskade livet som jag,
du gav aldrig upp, blev aldrig gammal,
var en älskande långt upp i åren
Jag börjar närma mig ålderdomen, när rädslan kommer, tänker jag på dig;
du levde varje dag, in i det sista, du gav aldrig upp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar