Livets berg- och dalbana

Totta sjöng om gångna tider, fylla och sviken kärlek, hon tog en djup klunk ur vinglaset och kände hur känslorna rusade runt i henne. Skönt, så annorlunda mot, för bara några dagar sedan, när det var tomt i henne, stilla. Denna svackan var en av de längre och nog en av de värsta, rädslan, paniken var mera påtaglig än tidigare i livet. Nu var det på allvar, om 20 år, som längst är det slut, då väntar mostrarnas tillvaro på henne, mammans sista år blir åter påtagliga. Men idag är hon en pigg 64 åring, som kan bära 20 kilo morötter, mocka 5 boxar och sedan ta en ridtur. I dag är hon sugen på umgänge, på fest, på närhet. Visst är det häftigt att känna känslor, läsa av känslor, tolka sin omgivning och sprida sprakande energi omkring sig, men den andra sidan den svarta, den blir allt tuffare att hantera, mörkret, kraftlösheten, självföraktet.

Men nu är det över för den här gången, nu kan hon känna musiken i sig, gråta tårar av kärlek, av glädje, orken är tillbaka, hon är ung igen, hon är nästan vacker med blont hår och skratt i ögonen. Är hon sjuk, är hon manodepressiv eller är det bara kreativiteten som kräver sitt pris. Vill hon byta? Nej, den här gången följde hon sitt hjärta, vilade, minskade sitt umgänge, isolerade sig så långe det behövdes. Visst kom självhatet fram, skammen och skulden slogs om fokus, men ändå gick hon mer hel ur svackan, mer helgjuten, mer säker.