det förgångna

jag vill så gärna begrava det förgångna
det förgångna som är en del av mig
en del jag inte kan vara utan
för att idag vara den jag är

det förgångna är som en ryggsäck jag inte vill kännas vid

men som innehåller nyckeln till min dag

till den dag som är skapad av det förgångna

tid

tid som jag trodde var evig
börjar lida mot sitt slut
och í brunnen jag trodde var bottenlös
kan man nu skymta de tidlösa stenarna
jag kastade bort år efter år
på att förneka mig själv
förneka det som är jag
nu är tiden kort
jag befinner mig i nedförsbacken
varje år görs avstämning
över hur jag förvaltar de år jag har kvar
kanske kan jag genom
omsorgsfull tidanvändning
få ett år i ränta?

verktyg

den tunna gummislangen

de sönderstuckna venerna,

de infekterade såren

teskeden, tändaren

sprutan med den vassa nålen

in i armvecket

se hur blodet sugs upp, ger svar

och skjut in

att tveka

all tvekan gjorde att livet bara gick
tyst och försiktigt tassade det iväg
nu är tiden kort
och jag rädd att dö med en tvekan i hjärtat

Mentor

Ska inte föräldrar vara ett slags mentorer?
Veta hur man gör, liksom?
Lära barnet att känna?
Rätt och fel.
Glädje och ledsenhet.
Ilska och sorg.
Ska man inte få lita på det man känner i magen?
Visa det som speglar sig i ögonen?

Aldrig fick jag känna
min ilska och sorg förnekades
min glädje och sorg ironiserades
min känsla för rätt och fel
förstördes av fegt kryperi.

En docka, ett olevande barn  
- gör det andra vill att du ska göra,
- säj det som andra vill höra
förneka dej själv annars dödar vi din själ!

Med sådana mentorer är det svårt att lära sig livets gåtor
svårt att känna sig levande
Med sådana mentorer blir livet lätt ett spel
en ständig vandring i irrgångar
Med sådana mentorer är det svårt att hålla hjärtat glödande
och blicken levande.

Lucka nr1

Jag ser den framför mig, fast det är mer än 10 år sedan, som den försvann från min julpyntade vägg. Jag var då fortfarande gift och barnen hade inte flytt det trasiga hemmet ännu.

Ett hårt stort ark som kläddes i folie, på den 24 tänsticksaskar fastklistrade, målade röda och gröna, prydda med tomtar och änglar. I askarna låg ritade kartor, på vinklar och vrår i huset, där små presenter var gömda, tre stycken likadana, varje dag i 24 dagar.

Kan fortfarande minnas barnens entusiasm, deras nyfikenhet och glädje. Små små gåvor, så viktiga, så betydelsefulla. Nu är det barnbarnen som läser kartor och letar i nya kalendrar, inte hemmagjorde och inte så lappade och lagade, men lika älskade.

en barndom

Ängelen.




Den stod där längst upp på min stringbokhylla, kanske var den från början menad att vara en förlåtande, god ängel. Men så var det inte för mig, jag var uppfödd med "Tänk på vad du gör, Ångelen ser dig, och den läser dina tankar".



Vad mer behövs för att hålla ett litet barn i schack? Ängelen var mitt samvete och samvetet skulle vara rent, det vill säga inga tankar fick gömmas för Mor, Far och Ängelen.



Jag visste inte att man faktiskt får ha en hemlig gömma i sig dit ingen har tillträde. Jag berättade precis allt för Mor och Far, en lydig liten robotdocka.



På natten skulle Ängelen skydda mig, men istället stod den tyst och dömmande i min bokhylla. Jag kunde se de ihopdragna ögonbrynen, munnen som var som ett streck. Jag hade som vanligt inte varit till belåtenhet.



Jag hade tänkt elaka tankar, som jag måste få förlåtelse för. Jag hade inte gjort så gott jag kunde på dagens prov, svikit min Mors förväntningar.

Varje dag kom jag till korta, varje kväll slutade saldot på minus.



Med en ängel i bokhyllan behövs ingen mattpiska, inga hårda ord. det räcker med "Nu blev Ängelen ledsen".

Samvetet satt länge kvar som en stor molande klump, långt efter att Ängelen förpassats till en annan värld, SkrotNisses värld.

Nu i en ålder av 57 år, har jag sällan dåligt samvete, sällan behov av att berätta. Jag vet att inne i min mage sitter en liten snäll ängel som litar på att jag gör så gott jag kan.